tyst, men inte alltför sakta,
tog han tag i min frusna kropp
och tryckte den emot sig under
den beskyddande och varma jackan.

ett ögonblick senare tog han min hand,
och blickade mot himlen,
sakta, och försiktigt
tittade han mot mig och sa:

"titta på stjärnorna, hur starkt och vackert dom än lyser, så finns det ingen som lyser vackrare eller starkare än vad Du gör när du ler."

och i ett ögonblick,
var jag prinsessan i sagan,
Du och Jag - förevigat i stjärnglans.


/ c.n