-Låt mig va! Jag skriker ut orden. Men dom kommer närmare och närmare. Jag springer iväg och skriker igen. Jag springer ut ur byggnaden och när jag vänder mig om ser jag hur alla tittar ut genom fönstren. Dom kollar på mig, hon som nyss var inne i byggnaden och skrek att något skulle låta henne va då det inte var någon där. Men det var någon där eller det var många där. Det var skuggor, skuggor som plågat mig i evigheter, enda sen min mor dog. Hon dog då jag var fem år gammal. Jag kommer ihåg det så väl.

Det var en solig dag till en början, men kl 12, exakt kl 12 så började det regna. Mor var sjuk och jag hade varit ute och lekt, men då regnet kom så gick jag in till mor. Jag satte mig på hennes sängkant och pratade med henne om allt. Vi pratade i timmar och snart kom far in med middagen och jag fick gå ut ur rummet, jag fick inte äta med mor. Jag blev så sur och arg, så jag låste in mig i skrubben under trappan. Det var mitt lekrum kan man säga, jag hade alla mina leksaker där. Jag satt där och tjurade, tillslut började jag leka med leksakerna och blev så så småning om blev jag på bra humör och gick till köket för att äta min middag. Då var kl 8 på kvällen och sedan gick jag in på mors rum igen. Den här gången sov hon så jag la mig bredvid henne och somnade. Då jag vaknade igen var kl fem i elva och mor hade en häftig hosta. En doktor kom in i rummet med far hack i hälarna. Hon blev döds förklarad klockan 23.55. Då dom lämnat rummet, så öppnade hon ögonen igen och viskade i mitt öra: Jag älskar dig, Emelie! Sedan dog hon då var kl 12.00 och skuggorna kom. Dom började slingra sig runt mig och kväva mig. Fem minuter senare kom far in på rummet och hittade mig halvt kvävd i ett av hörnen. Men jag andades och överlevde. Efter det flyttade jag och far in till stan där han köpt en lägenhet till oss. Jag tyckte inte om den. Jag hatade den då, men nu är jag van och tycker faktiskt om den. Men det var 10 år sedan mor dog. Jag är 15 år nu och skuggorna är tillbaka.

Jag sprang hem åt, hem till lägenheten. Men dörren var låst och nyckeln låg kvar i jackan som var på skolan, i den hemska byggnaden jag nyss lämnat. Jag ville inte gå tillbaka. Jag ville inte, men jag var tvungen om jag skulle kunna komma in. Far var bort rest, han var på en affärs resa och skulle vara borta i fem dagar till. Jag gick tillbaka till skolan med tunga steg. Då jag kom in i skolan skyndade jag mig till skåpet och snabbt låste jag upp det, tog jackan med nyckeln i och sprang ut. Men då jag kom till dörren sprang jag in i nån. Det var Sebastian, han var den elakaste killen på skolan och han hatade mig, trots att vi var släkt. Han var min kusin på mors sida. Mor och hans mor var systrar, tvillingar för att var exakt. Enda sedan mor hade dött, hade Fia, hans mor varit ledsen och deprimerad. Hon var så ledsen över att mor hade dött och att ingen hade kunnat rädda henne. Han var arg på mig för att jag inte hade gjort något åt det. Han skyllde allt på mig och så hade han vänt hela skolan emot mig.
Då var det dags igen, tänkte jag så jag blev utsläpad på gården och sedan släpade dom in mig i skogs dungen bredvid skolan. Där kom första sparken i magen och straks efter kom den andra och den fick jag i ryggen. Snart började jag hosta blod och när dom såg det gick dom. Det var alltid då dom såg det första blodet komma som dom gick. Jag låg kvar i skogs dungen hela natten. Det blev bara svartare och svartare ute. Marken jag låg på blev fuktigare och jag började snart börja frysa. Men jag klev inte upp. För jag visste att han skulle komma tillbaka. Det gjorde han alltid. Där var han, jag såg han komma.
- Hur mår du, frågar han.
-Det... ääär såå kal...kallt, klämmer jag fram.
Han hjälper mig upp och så får jag låna hans jacka, klockan är 11 på kvällen.
Han har varit ute och vandaliserat som vanligt, han är alltid ute och vandaliserar på kvällarna mellan kl 9 och 11 och kl 11 kommer han och hämtar hem mig. Han tar med mig hem till mig och följer mig in och tar hand om mig, plåstrar om mig och så. Första gången han gjorde det var jag bara förvånad och skrek åt han att försvinna men jag har vant mig, precis som med lägenheten. Jag tycker om han trots att han är en av dom som gör det här mot mig, trots det så tycker jag om han.
- Hur står du ut, undrar jag.
- Jag gör inte det... det är därför jag alltid kommer och hämtar dig och tar hand om dig, för att jag inte står ut med vad jag gör mot dig, säger han och kysser mig på pannan.
Vi går in på mitt rum. Jag lägger mig på sängen och somnar. Han lägger sig bredvid mig och håller om mig.

På morgonen då jag vaknar är han borta. Så är det alltid. Jag ställer mig framför spegeln och tar av mig tröjan. Jag studerar mina nya blåmärken. Som tur är det inte mer än så. Dom har aldrig sparkat så hårt att jag har brutit nått ben eller så. Men det är väl han som säger åt dom. Jag gå in på badrummet och tar en dusch, sedan så tar jag på mig rena kläder och går ner till bageriet och köper en fralla och sedan går jag till skolan igen.
- Vad gör du här ute alldeles ensam?, viskar någon i mitt öra.
Jag fortsätter gå.
- Borde inte du vara med din pappa nu?, viskar någon i det andra örat
Jag försöker stänga ute viskningarna och börjar gå snabbare. Dom fortsätter viska och fräsa i mina öron och tillslut så börjar som slingra sig runt min hals. Först då börjar jag springa. Jag springer igenom skogen. Tillslut är jag framme vid skolgården och dom är borta. Dom försvann. Trots att ingen annan än jag kan se dom. Jag går in i skolan och till mitt skåp och så var dom där igen.
- Vad gör du här??
- Varför är du inte hemma och gömmer dig??
- Lämna mig ifred, säger jag tyst.
- Va??
- Leker du kaxig??
- Lämna mig ifred, jag nästan skriker ut det. Alla kollar på mig, dom iakttar mig. Jag springer iväg. Jag springer bort. Bort ifrån allt. Jag vill inte vara kvar på det här stället.
Först hem och sedan till bussen tänker jag. Jag springer hem och hämtar mina saker. Packar snabbt ner dom i min väska och när jag ska gå, så står han där i dörren till mitt rum.
- Jag måste bort, säger jag till han och fortsätter packa.
- Vart ska du, undrar han.
- Till, jag stannar upp och tittar på han, du vet vart jag ska, varför frågar du?
- Vill vara säker, svarar han kort. Han står kvar i dörren och iakttar mig, då jag ska gå förbi han släpper han inte fram mig.
- Flytta på dig!
- Nej, säger han och föser in mig i rummet och låser dörren efter sig. Han tvingar ner mig på sängen och så börjar han ta på mig. Jag ser på han med rädda ögon. Han slår till mig och jag blir medvetslös. När jag vaknar är det morgon och solen lyser in genom fönstret och han är borta.
- Vad hände, mumlar jag för mig själv. Jag kommer inte ihåg något. Jag tar väskan och går till bussen. När jag kommit fram till busshållsplatsen är inte bussen där, så jag sätter mig ner på marken och väntar. När den tillslut kommer, så är han på bussen. Jag sätter mig längst fram och känner hans ögon i min nacke. Hela jag ryser.

Snart framme, tänker jag, snart framme. Jag trycker på den röda stoppknappen och går och ställer mig vid dörren. Bussen stannar och dörrarna öppnas, jag kliver ur bussen och börjar springa över den stora åkern som ligger framför mig. Jag vet inte vart han tog vägen men han klev inte av på samma ställe som mig. Snart är jag framme och nu ser jag det, jag ser vårat hus, totalt igen bommat, med plankor framför fönsterna och färgen har nästan flagnat bort. Huset ser helt annorlunda ut nu jämför med 10 års sedan, det var 10 år sedan far och jag flyttade och det var 10 år sedan mor dog. Då mor levde var huset värmande gult, men nu är färgen nästan borta. Jag går fram till huset och sliter bort dom nästan sönder ruttnade plankorna som bommar igen dörren, jag tar fram nyckeln och låser upp dörren. När jag går in i huset är det helt tyst och golvet är fullt med damm, det blir fotspår efter där jag gått.

Plötsligt hör jag hur det knakar på bron utan för och jag skyndar mig till dörren och panikslaget låser jag den. Precis då jag låst ser jag hur någon rör på dörrhandtaget och jag stelnar till av skräck.
- Öppna dörren, skriker han
- Nej, jag vägrar, skriker jag tillbaka.
- Men vafan.
Jag hör hur han säger det och sedan går han därifrån, jag suckar av lättnad.

Dom närmaste dagarna fördrev jag tiden med att städa huset. Det är ett stort hus med många rum. Det rummet som var mest smärtsamt att städa var mors rum. Det tog mig lång tid att städa det men jag fick det gjort.
- I morgon kommer far hem till en tom lägenhet, säger tyst för mig själv innan jag somnar.

På morgonen vaknar jag av att någon går omkring på nedervåningen. Jag kliver upp ur sängen och går fram till trappan, stannar där ett tag och sedan går jag försiktigt ner för den. När jag kommer ner, så ser jag att en man står i hallen.
- Vem är du, frågar jag.
- Jag är herr Johnsson, vem är du?
- Jag är Emmi, min far äger det här huset. Vad gör du här?
- Jaha, så du är Emmi, den olycksdrabbade unga flickan, jag bor här i närheten.
- Vad menar du med olycksdrabbad?
- Du är väl den lilla flickan som bodde här för 10 år sedan och höll på att bli kvävd?
- Ja, jag är den flickan och jag vill veta vad du gör här!?
- Jag märkte bara att någon hade kommit tillbaka så jag ville bara se vem det var och så ville jag lämna tillbaka den här nyckeln.
- Varför har du haft en av våra nycklar?
- Din far gav den till mig, jag brukade ta hand om din mors plantor då ni var borta och jag hann inte ge tillbaka den, ni flyttade så fort.
- Okej, men du kan ha kvar den om du vill, i fall jag skulle tappa bort min eller nått sånt.
- Okej, då säger vi så, jag ska väl ta och gå, hejdå unga fröken.
- Hejdå herr Johnsson.
Han gick ut ur huset och jag låste dörren efter han. Jag gick upp för trappan och in på mitt sovrum och la mig på sängen. Solen lyste in genom förnstret den lyste på mig, den lyste upp hela rummet. Det var ju morgon. Jag klev upp igen och gick ner till köket och sedan kom jag ihåg att jag inte hade någon mat. Jag gick upp för att klä på mig och sedan gick jag till bussen. När jag klev på bussen såg jag att någon klev av. Det var han mitt hjärta började slå hårdare inom mig och skuggorna kom tillbaka.
- Vad gör du här?
- Ska du inte ligga och sova i din säng där du är säker?
- Vad gör du här på bussen?
Dom fortsatte att väsa i mina öron och jag betalade och gick längst bak i bussen.
- Vad gör du här?
- Du hör inte hemma här?
- Ge er iväg, fräste jag åt dom.
- Ohh, är du kaxig igen?
- Hon försöker vara tuff! Men det serru funkar inte!
- Jag försöker inte vara kaxig och jag vill inte vara tuff, jag vill bara att ni lämnar mig ifred!
- Va??
- Va??
- Va??
Plötsligt var dom bara borta!

Snart var jag framme vid handelsbodarna. Jag trycker på den röda knappen och bussen stannade strax efter. Jag klev av och gick mot bodarna. Jag handlade maten först, sedan hittade jag en affär som sålde begagnade cyklar så jag gick in och kollade. Jag hittade en för 200 kr som jag köpte.
På vägen hem kände jag hur allt började bli suddigt inför mina ögon. Jag stannade och klev av cykeln innan jag visse ordet av låg jag avsvimmad i diket.

När jag vaknade var jag i ett litet rum med vitt snedtak och gula tapeter. Jag ligger i en säng. Det är inte mycket möbler i rummet, bara sängen, ett nattduksbord, en fåtölj och en byrå. Jag sätter mig på sängkanten och försöker samla mina tankar, då kommer någon in i rummet.
- Jasså, du har vaknat nu. Jag känner igen rösten, herr Johnsson.
- Ja, jag tror det, svarar jag.
- Är du hungrig? Jag håller på att laga frukost, amerikanska pannkakor om det går bra.
- Ja, det går jätte bra, hur länge har jag sovit?
- Du har sovit i tre dagar kära du, vad hände?
- Jag vet inte, jag var på väg hem från handelsbodarna och så blev allting suddig så jag klev av cykeln och sedan blev allting svart. Jag kommer inte ihåg något.
- Jaha, undrar vad det kan ha varit. När jag kom så låg du i diket halvt kvävd, precis som när din mor dog... Är det något som har hänt med dig dom senast åren?
- Nja, jag vet inte riktigt, något har ju hänt... men jag vet inte hur jag ska förklara det.
- Du kan alltid försöka.
- Men du vet skuggor?
- Ja, jag vet vad skuggor är...
- Bra, för det är dom som jagar mig. Dom kommer då och då, ibland med bara minuters mellan rum och ibland med dagars mellan rum. Dom kommer och väser olika saker i mina öron, dom slingrar sig kring min hals och det är bara jag som kan se dom...
Precis då kommer far instormandes.
- Kom nu Emmi, du ska inte vara kvar här. Han är inte att lita på.
Far drar med mig ut ur rummet, ut på gården och in i bilen. Först då ser jag hur huset ser ut. Det är ett gammalt ruckel, som ett spökslott. Men det är det inte. Det är ett skuggslott och när herr Johnsson kommer ut på trappan kan man se hans rätta jag. Han ser hundra gånger värre ut än dom vanliga skuggorna.
- Vad är det som händer, undrar jag.
- Har inte tid att berätta nu, vi tar det då vi kommer till huset. Och så kör han iväg så fort som möjligt. När vi är framme så går vi in i köket och jag sätter mig vid bordet medan far gör i ordning te. När det är klart så sätter han sig vid bordet och suckar.
- Vad är det som händer?
- Herr Johnsson var den som fick din mor att dö... Han är en skuggdemon. Allt började då vi skulle åka bort en sommar och vi behövde någon som skulle ta hand om blommorna. Din mor ville inte lämna dom, men så kom herr Johnsson hit av en slump och det blev han som fick ta hand om blommorna. När vi kom hem så var huset nästan sönder ruttnat, nästan allt var förstört. Allt utom ditt flickrum. Vi vet inte varför det var så, men vi fick renovera om hela huset, men inte ditt rum då. Då vi skulle åka och hämta nyckeln så såg huset helt friskt och välskött ut, men när vi kom ut så såg det exakt ut som det gjorde då du och jag lämnade det. Vi blev jätte rädda och din mor tappade nyckeln och ingen av oss ville åka tillbaka och hämta den, så vi bytte lås. Efter ett tag började din mor att få utslag på halsen och vi undrade vad det var så vi gick till docktorn, han visste inte heller. Efter ett tag försvann dom och tre år senare låg hon på dötts bädden. Du var fem år då, men en sak som är säker är att det är herr Johnsson som gjorde det.
- Men hur kom han in i huset som? Han var här för tre dagar sedan. Men han vara bara in i hallen.
- Hade du låst dörren?
- Ja, jag var rädd för att.... ähh det spelar ingen roll. Dörren var låst.
- Magi, han kanske trollade, jag vet inte. Men vi måste stoppa han, annars dör du också är jag rädd.
- Men varför jag? Varför kommer jag dö av alla människor? Varför just jag?
- Det är vårat släkte tror jag och jag tror det började med din mor. Om du och han över lever och du får en dotter kommer hon också dö och så vidare i vårat framtida släkte, det är vad jag tror i alla fall.
- Så om jag får en flicka och min flicka får en flicka så kommer han vilja döda oss?
- Ja, det kommer han är jag rädd.
- Jag vill att mitt släkte ska leva vidare, jag vill att han ska dö. Han ska inte få förstöra min framtid!
- Bra, nu måste vi bara komma på hur vi ska döda han. Han är ju trollkarl så det kommer inte bli lätt...
- Kan vi inte bara köra ett svärd rakt igenom hans hjärta?
- Det skulle vi kunna gör, men jag tror inte att det skulle funka, hur skulle vi ens kunna få hit han eller få ett svärd i närheten av han?
- Hjälp, vad krångligt det här kommer bli!
- Ska vi vara kvar här eller åka in till lägenheten?
- Jag vill bo kvar här, men vi kan ju åka in till biblioteket och låna böcker om trollkarlar, eller vad tycker du?
- Jag tycker att det låter som en bra idé.
- Då säger vi så, ska vi åka?
- Visst, gå i förväg du, jag kommer.

Jag går ut till bilen och sätter igång radion. Musiken dånar ut ur högtalarna, jag försöker sänka ljudet med det går inte. Ljudet blir bara högre och högre, jag försöker ta mig ut med det går inte. Rutorna börjar skaka och fortare än jag anat det så spängs dom och glas splitter stänker över mig. Jag försöker öppna dörren men det går inte. Far kommer ut och ser allt. Han bryter upp dörren och drar ut mig ur bilen och då är jag halvt avsvimmad. Efter ett tag vaknar jag upp och då tar vi bussen in till stan. Jag går på biblioteket och far går och köper en ny bil.

När jag kommer in på det gamla biblioteket går jag fram till receptionen. Det är ingen där så jag plingar på den gameldagsa klockan och väntar. Efter ett tag kommer en lång smal kille med svart hår och svarta kläder. Han har klar bruna ögon och ett jätte sött leende.
- Vad kan jag stå till tjänst med, undrar han.
- Har ni några böcker om trollkarlar och demoner?
- Ja det har vi nog, dom står på fantasy avdelningen där borta, säger han och pekar mot ett ställe längre bort i biblioteket.
- Tack, säger jag och går iväg. Jag börjar skumma igenom böckernas titlar. Jag hittar flera böcker som jag tar och lägger i en hög på golvet. Sedan sätter jag mig på golvet brevid och börjar läsa.

Jag kan se henne mörka gestalt härifrån, det mörkblond håret, dom ljusblå slitna jeansen och den svarta huvtröjan som säkert är någon storlek förstor. Hon är söt, då hon sitter där försjunken i böckerna. Jag går fram till henne.

Jag känner att någon står och kollar på mig, jag vänder på huvet och ser den söta receptionisten.
- Du verkar gilla trollkarlar, säger han
- Nej, egentligen inte. Jag är mer intresserad om hur man dödar dom. Han sätter sig ner framför mig.
- Okej...Varför då?
- Det är kompilerat, jag vet inte riktigt hur jag ska kunna säga det utan att du tror att jag är galen...
- Try me!
- Okej då, säger jag och suckar, Jag heter Emelie kallas Emmi föresten.
- Oliver, säger han och sträcker fram handen. Jag tar den.
- Det här kommer ta tid bara så du vet.
- Det gör inget, jag har all tid i världen om du så vill.
- Okej, då börjar jag väl. När jag var fem år dom min mor av en konstig sjukdom. Det var egentligen ingen sjukdom det var en man eller en trollkarl, egentligen så vet jag inte riktigt vad han är. Han kan kontrollera skuggor så man kan säga att han är skuggherre. I alla fall så dödade hans skuggor min mor och dom försökte döda mig samma natt, men min far hindrade dom. Vi flyttade till stan, men vi hade kvar huset endå. Vi bodde i ett hus ute på landet då. I alla fall så fortsatte skuggorna att för följa mig. Dom gjorde det i tre år efter mors död och sen kom dom tillbaka då jag var tio år och då stannade dom bara i ett år. Nu är dom tillbaka igen och jag tror inte att dom kommer ge sig förens jag är död... Tycker du att jag är galen?
- Nej, det tycker jag inte. Men jag tror ju på det övernaturliga också, men asså vad gör skuggorna egentligen?
- Dom försöker skrämma mig och så försöker dom att kväva mig till döds.
- Aj då, det kan inte vara kul.
- Nej det är det inte och dom får ju alla på skolan att tro att jag är galen också.
- Det är ju lite synd...
- Mm, jag vet.
- Vill du följa med och ta en kaffe?
- Vet inte, jag dricker inte kaffe och sen så måste jag ta reda på hur man dödar herr Johnsson.
- Herr Johnsson?
- Skuggdemonen heter så.
- Aha, men du behöver inte dricka kaffe och det blir bara en snabbis så kan jag hjälpa dig sen.
- Okej då.

Mitt hjärta slog en volt. Det dunkade extra snabbt, han trodde på mig och han ville att jag skulle följa med han och ta en fika och han tänkte hjälpa mig sedan. Han var snäll och omtänksam.

Då vi var på väg ut så kom det in någon genom dörren, det var Sebastian. Jag stannade till en kort stund och sedan gick jag tillbaka in i biblioteket. Oliver kollade konstigt på mig och följde efter mig.
- Vad händer?
- Det där var Sebastian min kusin... Han.... han...
- Vad är det med han?
- Han och hans vänner brukar... dom brukar misshandla mig...
- Va? Är han din kusin?
- Ja, hans mor blev ledsen då min mor dog, hon blev deprimerad och han skyller allt på mig. Dom var tvillingar, min mor och hans mor.
- Men det ger han endå ingen rätt att misshandla dig!
- Men han gör det. Vart är han?
- Han är vid ungdomsböckerna. Kom så går vi.
- Okej, men han får inte se mig.
- Visst, gå brevid mig så ser han dig inte.

Vi går ut ur biblioteket och till ett mysigt café. Han tar en kaffe och jag dricker varm choklad, vi tar varsin muffins också. Det är ett mysigt café, väggarna är målade i en varm orange färg och golvet är ekfärgat. Det finns två våningar. Vi sitter på övervåningen. Det är inte så jätte stort men det är jätte mysigt och det luktar nybakat. Vi sätter oss vid ett bord nära fönstret. Vi sitter i varsin fåtölj. Jag tar av mig skorna och drar fötterna under mig, jag smuttar på chokladen och tar en bit muffins. Han iakttar mig och ser fundersam ut.
- Vad tänker du på?
- Jag förstår inte hur man kan komma för sig att skylla sin mors deprtion på sin kusin och sedan misshandla henne för det. Vad är det för fel på han?
- Jag vet inte. Han har nog inte haft en så bra uppväxt och vill ha någon att skylla den på eller jag vet inte. Men det är en sak jag inte förstår.
- Vad? Vad är det du inte förstår?
- Varför han kommer tillbaka, varje dag, varje kväll kommer han tillbaka. Han kommer tillbaka och följer mig hem. Han tar hand om mig och när jag frågar varför så säger han att han inte står ut med vad han gör mot mig, men han förtsätter endå och dagen då jag tänkte åka till huset så kom han och han lät mig inte åka, han började ta på mig och sedan så slog han mig och jag blev medvetslös. Jag vet inte ens om han gjorde nått.

Tårarna börjar rulla ner för mina kinder, jag är rädd och varför sa jag det, varför sa jag det till Oliver. Han reser sig upp och kommer fram till mig, han lägger armarna om mig och kramar mig.
- Snälla gråt inte, jag vill inte att du ska gråta.
- Men jag rår inte för det, dom bara kommer.
- Har du polisanmält han?
- Nej, jag vågar inte.
- Men du borde göra det.
- Jag vet ju inte ens om han våldtog mig eller inte.
- Men för misshandel åtminstone.
- Mm, kanske det.
- Men nu tycker jag att vi fikar klart och går tillbaka till biblioteket.
Jag nickar till svar, han går och sätter sig igen. Vi fikar klart och när vi är på väg tillbaka så kommer dom igen.

- Vem är det där?
- Vem är killen?
- Tro inte att han kommer hjälpa dig!
- Tro inte att du kan lita på han!
Jag ignorerar dom och går vidare, jag tar Olivers hand i min och han gör inget motstånd.
- Dom är här, viskar jag i hans öra som förklaring.
- Okej, svarar han.
Vi går vidare och skuggorna fortsätter att väsa i mina öron, men dom slingrar sig inte runt min hals, dom bara väser och väser. Jag börjar gå snabbare och Oliver får svårt att följa med. Jag släpper hans hand och springer iväg. Jag springer mot närmaste skog och Oliver är efter mig.

Hon bara springer iväg, undrar vad som händer. Jag springer efter, hon stannar vid en skog och där bara ramlar hon ihop.
- Emmi! Emmi! Jag springer fram till henne, hon ligger ner på marken och andas knappt. Jag lyfter upp henne och börjar gå hem till mig. Efter ett tag vaknar hon.
- gå... tillb...gå tillbaka....måste... jag måste....skogen... måste till skogen!
- Va?? varför vill du till skogen??
- måste dit.... måste... måste till stugan... bara måste....
- Ta det lugnt!
Jag sätter ner henne på marken, men hennes knän böjer sig under henne och jag får bära henne igen.
- Förlåt
- för vad?
- för att jag drog in dig i det här... det var inte meningen.
Jag stannar upp och ser på henne.
- Jag valde att bli in dragen och det gör inget, vad som än händer så vill jag inte att du ska komma till skada, i alla fall inte till någon mer skada. Jag kysser henne på pannan och går vidare.

- Jag kan gå själv nu, tror jag. Jag ser på han då han sätter ner mig på marken. Han ser oroad ut över hur det ska gå, men endå lättad över att slippa bära mig, det har väl varit jobbigt att bära mig. Men det går bra, han får hålla i mig i början, men sedan går det bättre. Men han håller i min hand hela vägen till stugan. Det är en liten gul stuga med mossigt tak och en dörr och ett fönster. Jag går fram till dörren och låser upp den.

När jag går in i huset går jag direkt till bokhyllan och börjar leta, Oliver står bara och kollar på.
-Boken, var är boken?
-Vilken bok?
-En bok, den har blå rygg och är ganska tjock!
-Okej, jag hjälper dig att leta.
Han börjar hjälpa mig att leta. Efter ett tag hittar vi den.
-Vad är det som är så speciellt med boken?
-Min mormor, det här är hennes stuga. Hon bor på pansiohem nu, men hon har lämnat stugan till mig. Hon blir också jagad av skuggorna. När jag svimmade så spelades ett minne upp för mig, ett minne med mormor.
-Vad var det för minne?
- Vi var i hennes lägenhet på hemmet, hon låg i sängen och jag satt nere i fotendan. Hon började svamla och pratade osammanhängande, men det var vissa saker som jag uppfattade.
-Vad då?
- Hon sa: skuggorna försvinna, blå bok berättar allt, stugan, din mor och hennes syster och senare då jag skulle gå så sa hon rädda dig själv. Då hade jag ingen anning om vad allt betydde. Men nu vet jag.


fortsättning följer? INTE!