ibland undrar jag varför
jag alltid söker efter
de där perfekta slutsatserna

varför jag envisas
med att ständigt förändras
när allt annat är konstant
eller
hoppas på revolution
när jag egentligen inte ens
kan ta mig ur sängen

men det är någonting visst
med att få motbevisa världen
skriva om
historieböckerna och regissera
sin egen framtid

ibland undrar jag varför
jag inte får nobelpriset
så jag kan tacka akademien
för mina fifteen minutes of fame
och sen sjunga
The Beautiful People för alla einsteins
bara för att
få vara riktigt

optimalt inkorrekt

och kanske spelar det ingen roll
om jag lyckas få klockorna
att gå moturs
och kanske är det ingen som
ens öppnar ögonen
om jag river sönder livet
i riktigt riktigt små bitar och
låter dem falla ner som konfetti-regn
över mitt tunga nattmörker

nej,

ibland undrar jag faktiskt varför
jag fortsätter skriva mina dagar i plural
eller
varför jag envisas med att försöka skapa
statisk elektricitet med hjälp av tankekraft
kanske bara
för att någon ska kunna vända bort huvudet och fortfarande
säga att jag brinner
inombords

men jag orkar inte alltid
skriva poesi som ska tyckas om
och inte heller alltid vara strukturerad,
organiserad och rätt
och jag orkar inte alltid
vara en vän, en dotter,
en levande organism

ibland

ibland tänker jag att
det finns inga perfekta slutsatser
och inga perfekta världar
och därför,
just därför kommer jag aldrig
få nobelpriset
för mitt Eldorado kommer att bli
nästa Pompeji översvämmat av
konfetti

och det är nog den
mest perfekta slutsatsen
jag någonsin kommit fram till