Drömlandskap. Klarblåa himlar med dalmatinerprickiga inslag. Folk pratar sommar, solsken och storstadspromenader, utomhusserveringar, café latte och båtpyssel, i sann stockholmsk anda.

Skatteåterbäringen hamnar i garderoben eller möjligtvis i händerna på något inneutehippt ställe med runda barer och toaletter med frostat glas. Stockholm är så vackert.

Elva år sen och fortfarande samma känsla, fortfarande samma brist på känsla, tvärtomvärldar och halvmesyrer. Hon älskade hårt och brutalt för att inte bli sårad igen, våren kom med oönskade minnen, hon dränkte dem gång på gång med samma bag-in-box-vin, vaknade på morgonen med resterna av ett liv hon gått miste om, vatten och Alvedon, kaffe på balkongen och sen samma sak nästa helg. Begreppet ”liv” var alldeles för svårdefinierbart.

Elva timmar sen och han satt fortfarande med telefonen i handen, stirrade in i väggen, försökte förstå, spelade upp samtalet i minnet, det dånade i öronen, han lyckades aldrig urskilja någonting och tystnaden tog överhand, trasade långsamt sönder tiden, bit för bit. Telefonen var en tegelsten, den växte i hans hand, fyllde upp hela rummet, trängde in honom mot väggen och cementerade fast. Luften tog slut, vakuumförpackad tillvaro och så ett evigt brus i huvudet.
Elva minuter sen och gatan låg öde.


Stockholm är vackert, i all sin ytlighet. Som en platinablond, kärlekskrank tonåring med ett ständigt behov av att bli sedd. Saker är aldrig som man minns dem. Men de mindes fortfarande förmiddagar med radion i bakgrunden, sena nätter med trasiga gatuljus och hur alla tankar känns så rätt sekunderna innan man somnar.