Mina texter är mörka till färgen, nästan svarta.
\"Hur kan en snart 17:årig flicka känna sån smärta?\"
Fråga mig inte, ty jag har inte en enda aning.
Mitt liv har varit fyllt av lycka, kärlek och mening.

Så kom inte och undra, för jag vet inte själv.
Kanske är det rädslan för att vara mig själv.
Kanske är det rädslan att aldrig hitta mig själv.
Kanske är det vetskapen om att förlorat mig själv.
Kanske är det vetskapen om att inte klara sig själv.
Kanske är det av misstaget att alltid tänka efter
Kanske är det av misstaget att aldrig känna efter

Pick one, det spelar nog ingen större roll.
Jag har tappat bort mig, tillbaks på ruta noll.
Jag får börja om, även om jag inte vill.
Om du hittar mitt gamla jag, så säg till.

Hon går inte att missa, alltid med ett leende
på läppar och glimt i ögonen, inga fiender.
Hett temperament, hon säger vad hon känner.
Älskad av sina närmaste, och sina bästa vänner.

Nu faller allt samman för den mörka kopian
De bästa vänner, överlevde bara nian.
Nu är de splittrade, och ingen känner henne.
Hon umgås med dem, men är de hennes vänner?