Cancer är en av de hemskaste av alla sjukdomar,
en smygande försåtlig lömsk förruttnelse som kommer inifrån
helt utan förvarning och utan att manifestera sig på något sätt.
Först när det är för sent uppträder den med dödlig skadeglädje,
när det inte finns mer någon återvändo;
och när patienten då i trots mobiliserar alla sina krafter
för att ta upp kampen med den, och han segrar över den,
så kommer den tillbaka sedan i retur än mera dödlig
för att triumfera när patientens krafter tagit ut sig.
Cancern bara lurar sina offer till att tro att de har vunnit,
och i allmänhet går de på självbedrägeriet och tror sig ha triumferat
medan döden hånler och introducerar sista ronden.
Många har jag sett gå under i den ojämna och orättvisa kampen
som ej lämnar offret någon chans men bara krossar honom
bit för bit tills ingenting är kvar och ej ens själen
i det slutgiltiga yttersta totala nederlaget.
Döden kommer sedan som den plågsammaste tänkbara tortyr
som dras ut i en grym oändlighet med ständigt högre plågor
som blott kan bekämpas med bedövningsmedel, droger,
falska illusioner om att smärtan ljuger och att kroppsförruttnelsen ej äger rum,
ett grymt bedrägeri som bara desto säkrare för rakt in i den svarta döden.
Vem förtjänar sådant? Varför händer det? Hur kan det ske?
Hur kan Gud tillåta en sådan orättvisa och omänsklighet?
Och varför straffas just de bästa, de som minst förtjänat det?
Det forskningsområdet är för oändligt,
och de bittra frågorna är för otaliga i sin rättmätighet.
Men en sak tror jag jag har märkt:
att tro sig skönja skuld i frågan är ett misstag.
Sjukdomen har ingen lag, och ingen har gjort sig förtjänt av den.
Man hör om folk som anklagar varandra för dess utbrott,
\"det var ditt fel att hon dog i cancer då du gav henne ett helvete,\"
och sådant, och ej något kan då vara mera fel,
ty det är ingens fel, och elaka beskyllningar kan bara göra saken värre.
Tig och lid – det är det enda som kan lindra, eventuellt.
Och enda trösten är att det blir bättre sedan, kanske, på den andra sidan.