Det börjar bli dags att gå...
Jag känner att jag krymper varje gång jag går innanför dörren,
känner varje gång jag går ut att jag växer igen.

Så här håller det på dag efter dag.
Tänk om jag slutar växa när jag går ut igen?
... om jag bara fortsätter krympa?
kan det gå så om man inte gör slag i saken?

Jag har tänkt så länge nu och undrat
kommer jag klara mig på egen hand
eller kommer jag att klara mig nån annan stans?
Självförtroende...
Det är där \"skon klämmer\"

Men jag måste!
Måste snart!
Måste våga!

Tristessen blir bara större.
Dagarna går långsammare.
Sällan uppmuntran eller något positivt.
Tomma löften...
Jag står still.
Kommer inte vidare.

Så obehagligt att krympa.
Men UNDERBART att växa!
Måste våga!