Oblidkeliga öde! Du var ännu ung och grann
när du fick nöjet att få skiljas från det här förryckta livet
i all dess groteskhet, fulhet, vidrighet och meningslöshet
medan du nu lämnar mig att ensam åldras i en vissnande tristess
dömd att beständigt urarta i fulhet, dysterhet och pekoral erbarmlighet.
Nu börjar jag bli gammal, medan du kom billigt undan,
och jag avundas dig bittert. Vad har jag nu att se mera fram emot
än ålderdomens öken i en ständigt värre bitterhet av ensamhet
då den som gladast och beredvilligast delade mitt liv
när det ännu gav löften och var strålande i barndomen
så bryskt har ryckts ifrån mig mitt i livets middagshöjd!
Din bortgång är så mycket mera upprörande och oacceptabel
då du var så vacker både till din kropp och själ,
en kung i hjärta och en ängel i din själ.
Så lämnar du mig ensam att för resten av mitt liv
blott gråta över att få vissna ensam in i vinternattens mörknande
i ömklighetens narraktiga gaggiga patetiskhet.
Skratta åt mig från din himmel
med din varma smått beslöjade charmfulla röst,
alltjämt det som mest lever kvar av dig i mitt tydliga minne,
skratta åt min dårskaps yttersta narraktighet att fåfängt leva kvar.