Efter sorgen kommer vreden, frustrationen, fan-anamma-attityden,
nätterna förutan tal förutan sömn av bara bittert grubbel
och de oundvikliga rättmätiga anklagelserna mot den gudomliga orättvisan.
Det är alltför tydligt här att någonting ej stämmer.
Varför ska man då bekymra sig om sina vänners välbefinnande när det ej hjälper,
när den sundaste går under i den smärtorikaste av sjukdomar?
Och varför ska man vara klok och leva vettigt själv
när den som var den klokaste blir drabbad av den galnaste av sjukdomar?
Och varför ska man hålla sig väl med försynen och den store anden
när den godaste och ädlaste bland mänskor så blir drabbad av den gudomliga oförsynen?
Här finns bara argument för ateism och bitter gudsbespottelse,
ej något gott och inget konstruktivt, här föreligger bara infernalisk ondska
och det enbart på den metafysiska nivån, ty ingen människa kan anklagas.
Men gudomen kan ej ta på sig någon skuld, ty han är evigt fri från ansvar
då man aldrig ens kan få det minsta svar från honom.
Återstår blott då att anklaga sig själv.
Ja, jag är skyldig, käre vän, och jag tar på mig skulden
för att jag ej skötte bättre om den ljuvliga kontakt vi hade,
för att jag ej hörde regelbundet av mig,
för att jag ej kände till att du var sjuk.
Men det berodde kanske på att du själv ville ha det så.
Du hade kunnat ringa mig och säga något.
Eller var du såpass outsägligt god
att du själv ville bära allt allena och icke låta mig
få ta den minsta del av den yttersta orättvisa ondskan
förrän allt var över och du burit hem din seger över den helt själv?