Det är tungt att samla på sig patienter.
Överallt så ser jag bara tragedier, och det är omöjligt
att åtgärda alla. Det är till och med omöjligt
att åtgärda ens den minsta av dem.
Ty de bara uppstår oförklarligt,
vanligen av misstag, alltid ofrivilligt,
och för sent blir folk medvetna om
att de har fastnat i dem och så blivit offer.
Sedan är det bara att i bästa fall försöka överleva dem.
Det kanske i sällsynta fall är hälsosamt att skratta åt dem.
Sorgen till exempel stiger lätt de sörjande åt huvudet
så att de börjar tävla eller skryta om vem som är den som sörjer mest,
som om en annan sörjandes demonstrationer vore förolämpande och otillbörlig konkurrens.
Den verkliga och innerliga sorgen är den mest privata dock av alla angelägenheter
och syns aldrig utåt, ty den gråter bara inåt.
Den kan ingen dela. Den kan heller aldrig förevisas,
ty då blir den prostituerad och fördärvad
genom att de som ej kan förstå sig på den får besudla den:
det blir en ovärdig vulgarisering,
som när kärlek övergår från samlag till okänsligt gruppsex.
Så kan sorgen bli till något löjligt.
Heligast är sorgen när den ägnar sig åt att försöka lindra den för andra.
Därför tröstar sörjande varandra bäst,
men den sorg är den djupaste som måste sörja ensam.