Vagga mig i ro i dödens ljuva värme,
låt mig sova i den eviga vänskapens drömmars ömhet,
unna mig den glädjen att få dela din serenitet i evigheten,
ty den bittra verklighetens lidande påfrestningar
med alla sina tragediers outsäglighet
kan ingen människa stå ut med,
och därför dör vi, medan vi som ännu lever
därför avundas er som har kommit undan
och som redan funnit vila i en evig salig sömn.
Jag vet, du kommenderar mig: lev kvar,
sköt dina plikter, du har mycket kvar att göra,
du har många mänskor att ta hand om,
många öden att dokumentera,
mycket skön musik att göra tillgänglig och skriva ner,
allt sådant som du ej kan göra i mitt sällskap.
Ja, du kommenderar mig, och din befallning är min lag.
Så jag är alltså dömd att leva vidare
och klaga vidare och gråta vidare
och suktande gå varje natt till sängs
till tårars bittra ackompagnemang
i ständigt tilltagande sorg och saknad av bortgångna vänner
som jag aldrig mer får träffa.
Är det konstigt då att jag är nekrofil?
Nu skojar jag. Man kan ej älska lik,
men de avlidnas själar kan man faktiskt älska mer
än vad man kunde älska deras fysiska närvaro när de levde.
De kan vara mera verkliga som döda själar än de var i livet,
mera levande, mera påtagliga och mera älskvärda som andar än som kroppar.
Är det dårskap att umgås med de immateriella?
Inte alls, ty all den dårskap som alls finns
finns enbart i den materiella världen.