Hur mycket kan en sorg fördjupas?
Oceanen har ett djup, men äger tårars källa någon botten?
Efter regnet kommer solsken, men kan sorgens tårar någonsin ta slut?
Min ädle vän, jag vet, jag borde ägna mig i stället åt de levande,
men all min glädje finner jag allenast i min sorg.
Jag ser dig le, jag ser dig som den gladaste av alla,
medan hela världen bara gråter i elände,
ryser inför Bushmannen i Washington och hans besinningslösa krigshets,
drar sig undan och ihop sig inför det eventuella kriget
i en universell fruktan, små och ensamma och rädda,
medan endast du är suverän i döden som en triumfator
med ett härligt liv bakom dig av blott ädelmod och goda gärningar.
Du är det vackraste som finns där du nu existerar
bortom hela världens fulhet och groteska raseri
som intaktheten själv i underbaraste integritet och fläckfrihet,
den renaste och godaste av alla, och – det som jag nu är stoltast över –
den som en gång var min vän.
Vi var tillsammans mera samförstående än bröder –
aldrig att jag skulle kunna komma dig mer nära än din broder,
men ni var dock olika, kontraster, och ej långt ifrån varandras motsatser;
men vi två var som samma själ tillsammans,
åtminstone i gränslösa avseenden.
Min vän, låt oss förbli så alltid,
även om vi måste leva åtskilda ett slag framöver nu,
tills vi kan mötas åter och igen förenas
för att aldrig mera skiljas där i evighetens dimensionslöshet
när jag har blivit fri från livets dödlighets begränsningar.