Jag kan inte gråta dina tårar
bara du kan göra det
jag kan bara känna det tunga regnet mot mina axlar
när skyarna bestämmer sig
för att blötlägga en hel värld

Jag kan aldrig drömma dina drömmar
bara du kan göra det
jag kan bara vända min blick mot den nattsvarta himlen
och andas, och viska, och ropa
ditt namn

måste vi alltid leva på skuggsidan av ett avsked?
jag griper krampaktigt din hand,
men den slipper ständigt ur mitt grepp
så ser jag också din hud åldras

Om vi sitter tillräckligt länge,
och ser varandra i ögonen
sitter ner medan solen och månen vandrar över våra huvuden
medan årstiderna följer varandra i trädgården utanför
och bara ser på varandra och håller varandra i händerna
stannar tiden då? kan vi jaga avskedets skugga på flykt då?