Löven finns inte för dig
Inte heller kattungarna
Inte solskensdagarna
Inte ens stenen på trottoarerna
Värnar om dig,
Håller om dig

Runda pupiller
Tårvätskan med samma komposition
Som hos mig
Samma tårar
Ur samma hav är vi komna

Det här reder vi inte ut, du och jag
Det här nystanet fastnar vi båda i
Som en drunknande drar ner sin räddare i det kalla havet

Du är så tung att bära
Jag släpper dig inte ännu
Jag ska vara torra land en stund för dig
Jag blir din mamma och pappa
Jag blir den livmoder ur vilken du har kommit
I vilken du får vila en stund

Men jag kan inte alltid bära dig
Och skräcken du känner när du faller ensam genom rymden kan aldrig beskrivas i ord
Jag kan bara ana din fasa
Som rycker andan också ur mig
Jag önskar så att det inte var sant
Att så mycken ensamhet fanns
Mitt ibland oss
Hos en av oss

Varje fiber i din kropp får sin resonans ur mina lemmar
Vi spelar en symfoni av våra atomers vibrationer
Här sitter vi i allierad dissonans

Som jag känner mig känner jag igen dig
Det är det enda sättet jag kan känna dig
Men bara den som inte är rädd för sig själv kan någonsin känna dig
Sådana människor är ovanliga

Din ensamhet
En symbol för allas vår skräck

Du, en farsot, ett hot mot samhället

Du, mindre än en myra
Säger till skötaren
Att du bara vill bli älskad

Vem älskar ett saglande, skrikande nystan?
Ett rivande, klösande monster?

Det är mamma du vill ha, det är mamma du vill krypa in hos
Du vill börja om på nytt
Det blev fel någonstans på vägen
Någonstans blev vägen för stor för dig

I början regelrätt med läkemedelsboken i min hand
Ska jag bota dig
Så gott det går
Med dagens kunskap
Om femtio år
Kanske det går
Helt och hållet

Din hjärna har fått ett visst bristsymtom
Det fattas tydligen något ämne
Visste vi bara vilket
Skulle du snabbt få en dos

Men ju längre våra ögon möts
Ju längre jag ser dig
Ju längre jag ser dig
Blir du en av oss
Inte en av den andra sorten

Fly, ni som heller försvinner än illa fäktar
Här är en människa av kött och blod
Jag känner henne som min egen själ

Jag måste bara vila
Så att jag inte själv går under

När verkligheten
Blir ett gränsland
Ingenting säkert här
Marken där vi går är gungflyn
Bara din egen inbillningsförmåga håller dig uppe

Vem tror du att du är som känner världen?

Hur ensamt inneslutet är ändå jaget
Hur tolkar jag min värld

Fullständig obegriplighet
Omkring oss
Så vem är frisk, vem är sjuk?
Frågan är bara vem som är bäst anpassad att överleva

Enligt Darwin
Är det så

Att vissa är missanpassade

Du,
Passar inte in i mönstret