inlåst i luften.

man säger ingenting
man tänker överhuvudtaget inte ljud, röster
man följer sin kropps riktning låter sig styras
av sina egna vändningar och sitt eget vridande

paus.

man tänker sig en skepnad, mönster, struktur
och man klär sig i den, den är stor den är inte
bekväm den borde sys in, den borde
dammas, tvättas, torkas, man låter det vara
går vinklad på asfalt, bortskrapad natur sitt eget
kött, nästan bar mark
man ser människor som aldrig lärt sig cykla
ser hur dom fascinerat cyklar omkull

mellanrum.

tända lampor, tända ljus och till slut tända eld
på sig själv för att kunna se bättre
för att inte fångas av rädslan att missa någonting i mörkret
(ett hörn, en känsla, ett litet, litet objekt som får plats i en ficka)

sedan.

man ligger med sin älskare i sin älskares säng
man är kanske vända så
att man ligger skavfötters
man håller varandras ben håller distansen
svänger kroppen ur, resten följer efter
vant

tillslut.

ger man bara nästan upp
man har ingen styrsel, förstår inte rummets
fyra väggar, vinklingar
sätter sig ensam i alla hörn
prövar nya konstruktioner
bestämmer sig sedan för:
vänster hörn, motsols
armarna mot väggen
ryggen mot rummet rymden
knäskålar, vader, fotknölar nedåt

tidlöst.

man kan stå så
i flera timmar varje dag
man kan aldrig bli nöjd

sedan sammanfattar man sig själv, ljuger.