Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

hollandia



huvudet mot väggen
jag lyssnar bort mot
den gamla mannen han
berättar för någon som inte syns
att han sitter på konditori hollandia
och att han myser


utanför glaset,
(det är fönster hela vägen på den väggen)
är regnet härskande och behärskade damer
lagomt kämpigt tar de på sig sina jackor, sig själva
kränger sig över huvudet och
går ut


jag letar efter den fria viljan här, i boken
försöker att läsa
läser allting annat, till exempel
bordens form, dörröppningar, läser hela tak
det tar tid


i hörn, unga kvinnor talar andra språk talar
i tungor tungorna slickar i sig kaffe, den andres ord
det hela tar flera timmar nästan år
de vill aldrig gå jag vet det jag kan
känna det


det är en valsång, det här
ett böljande ljud av människoviskningar, skor över golv,
klickanden, svängande armar, den fria viljans ihopvikta undvikande ljud


ljudet och själva avslutet avslutas
med ett klirrande, en röst och en stängd, låst dörr








Fri vers av Mögelhud
Läst 459 gånger och applåderad av 8 personer
Publicerad 2008-11-17 02:01



Bookmark and Share


  Матрёшa
Ofta blir miljöbeskrivningar tradiga och känslolösa. Men du gör det väldigt bra. Jag känner omgivningen och dina ord skapar vackra bilder. Jag älskar det här, verkligen. Jag läser också allt, fint att du satte orden på det.
2010-08-10

  Sebastian Lönnlöv (sidhe)
En miljöbeskrivning som är full av förnimmelser och sinnesintryck, slutet är starkt och lagom drastiskt hastigt klippt.
2009-05-15

  Bjarne Nordbö
Och här har man hittat nytt nic som visar sig vara läsvärd.
2009-04-03

  Burn
Det är den fria viljan. Det är det pågående samtalet. Det är det som rör sig medans vi talar. Det är den otrolig starka underström jag känner när jag läser din text. Den starka massan av energi som bryter in, svänger, välver. Människorna skapar den, och den blir större än dom. Den pågår när dom talar, den är rummet, och förändrar rummet.

Jag bara älskar näst sista stycket. En fantastiskt vacker beskrivning, med den sista radens massiva vikt. Det är en fåra. Ett inhugg. Ett nästan mjukt påtvingande av verklighet. Var är den, den fria viljan? Var är den egentligen? I denna mängd av existenser, var blir viljan?

Det påtagligt raka kan försvinna i det stora, så hur bär man det? Jag får en nästan drömlik känsla av dina beskrivningar, det är sån rörelse i det att jag nästan tappar greppet, flyter med och upptas som en i allt detta. Vi, och allt detta - och vår vilja. Ett eroderande vackert ögonblick. En sekunds intagande. Ett synergiskt större. Drunknar viljan? Eller förväxlas den? Byts den mot det större? Kan den där blomma ut? När är vi den?

Du har en ingående förmåga, att ta en viss vinkel så hårt in att den gör ont. Det är också så man når bottnar. Jag gillar det.
2008-11-18
  > Nästa text
< Föregående

Mögelhud
Mögelhud