viss konst är så vacker så att man vill gråta
för man vet att man aldrig kan nå upp till det där vackra och fånga det där ögonblicket
och bara för att man vet det
(man har fyllts till bredden och insett att det aldrig går)
så måste man gömma sig under täcket och viska att aldrig mer ska jag utmana det vackra i det vackraste
ändå gör man det igen, fängslas och svindlar vidare i någon slags lyckodans,
tills man blir så mätt
att man får vänta lite
innan man kan börja om igen