Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Ingenting särskilt händer om åtta år


en resa runt rummet, picasso sa inte det,
sa du och du
stod bakom mig,
din rygg mot olika väggars strukturer
det vill säga
berlin

hur vi besökte varandra på ett nytt sätt
i röken på balkongen med utsikt över
fönsterkarmar och kultur
ciggarettfyllda resturanger och jazzklubbar,
rök över allt röker du?
jag kommer särskilt ihåg dina ord
även mannen med tegelstenen,
hur han släppte ned den från sina axlar och började dansa runt den
hur, som han sa, it started to make sense


och jag kommer till slut på att man kan skjuta upp saker i flera veckor
men inte i till exempel åtta år och
när jag lade mig ner på marken, nästan ovanpå dig
och skiftade färg, det går inte att ta tillbaka det,
kausalitet som en nödvändighet

jag tycker om det




detta är apodiktiskt min vän




Fri vers av Mögelhud
Läst 510 gånger och applåderad av 5 personer
Publicerad 2007-03-12 02:17



Bookmark and Share

  Christer Eriksson
imponerande bra med ett häftigt språk. lite naivt i sin ton, det gillar jag och det far iväg så där utan att veta vart. precis som man vill. slutraden är mystik för mig då jag inte vet vad \"apodiktiskt\" betyder, men det gör mig inget, jag vill inte veta utan tolkar fritt. gillar allt men citerar..

\"Rök över allt röker du?
Jag kommer särskilt ihåg dina ord
Även mannen med tegelstenen,
Hur han släppte ned den från sina axlar och började dansa runt den,
Hur, som han sa, it started to make sense\"

så är det. snyggpoesi..
2007-11-05

  baklänges
den här gillar jag. den har ett skönt flyt och en fri, luftig form. och rör sig på olika plan, personligt till filosofiskt, betraktande till mitt i, kropp och rum och allt vävs ihop rätt fascinerande till nåt som bränner till i slutet:


Och jag kommer till slut på att man kan skjuta upp saker i flera veckor
Men inte i till exempel åtta år och
När jag lade mig ner på marken, nästan ovanpå dig
Och skiftade färg, det går inte att ta tillbaka det,
Kausalitet som en nödvändighet


hela det stycket är väldigt spännande och liksom sårbart fast ändå flyktigt. de åtta åren känns väldigt dramatiska, och det finns en förebråelse i dem, samtidigt som titeln antyder att inget händer ändå.
jag hade lite svårt för de stora bokstäverna först på varje rad, men tyckte jag vande mig och kan se poängen. sen är jag inte så mycket för ord i dikter som de allra flesta människor behöver googla, som apodiktisk. fast det finns nåt med det också. i det här fallet tänker jag först att oemotsägligt är ett ganska fint ord också men börjar sen gilla apodiktisk mer och mer. det dramatiska i det och kopplingen till dikt, som att det är just när man skriver nånting, fäster det på papper som det blir bestämt. eller nåt. hur som helst jag gillar det och jag gillar när jag har invändningar och sen vinns över ju mer jag läser det. :)
2007-11-05
  > Nästa text
< Föregående

Mögelhud
Mögelhud