Sorgens ljuvhet skänker tårars tröst och bitterhetens skönhet.
Nej, vi känner ingen bitterhet, fastän den är befogad,
men just därför är den ock så skön.
Ditt minne lyser i förklarat gyllne skimmer
som en dyr klenod, som bara tillhör dem som stod dig nära
och som njuter privilegiet att få sakna dig.
Det extraordinära i din tragedi är just den fullständiga saknaden av något ont –
det finns blott godhet och allenast godhet och fullödig sådan
i din helhetsbild, och den är därför värd att vårda och bevara
som det dyrbaraste oförgängligaste konstverk.
Ja, du var allenast god, den bästa av kamrater,
trots ditt djup, din dynamik, dina passioner och ditt pathos
var du alltid fullständigt human,
och aldrig att jag såg dig obehärskad – bara entusiastisk.
Men du hade djupa glödande passioner, och du hade dina grubbel,
liksom solen äger nödvändiga fläckar hade även du din oro,
din förtvivlan och din sårbarhet i all din överlägsenhet.
Det intressanta var just denna din självklara överlägsenhet
humant och fysiskt, som du aldrig kunde missbruka.
Med dina kraftresurser kunde du ha blivit vad som helst –
din inflytelsekraft var oförneklig, och jag tror varenda en som kände dig
nog knappast skulle kunna glömma dig,
just för din överlägsenhets naturliga och suveräna självbehärskning –
du var mänskligt suverän och samtidigt naturligt ödmjuk.
Så försöker jag nu karakterisera dig och rekonstruera dig i efterskott
i ett försök att hålla kvar dig och bevara dig i närheten och levande –
ett tafatt, fåfängt, kanske dumt försök, som dock är ärligt
och fullständigt uppriktigt i den vänskapliga tillgivenhetens gränslöshet.