en smal, gropig grusväg.
vart kan den leda?
går med små, försiktiga steg.
får jag verkligen vara här?
tanken gör det hela mer spännande.
undrar vart jag kommer?
undrar om jag kommer gå på den lilla grusvägen i all evighet?

en stor vattenpöl stoppar mig hastigt.
nej, ingen liten vattenpuss ska stoppa mig!
tänker jag och tar ett skutt.
den ljusblåa, långa kjolen blir blöt nertill.
jag drar upp den, och undersöker skadan,
samtidigt som mina sommarskrubbade knän syns.
minnen av fotboll bakom sommarstugan,
minnen av lådbilen, som kraschade i ladan,
minnen av körsbärsträdet jag ramlade ner ur,
efter tanken om varm körsbärspaj.
minnen av sommar.

grusvägen jag går på gör en liten sväng.
den som finns bakom den döljs av täta, gröna träd.
jag skyndar på lite,
nyfiken på vad jag snart kommer att se.
en kraftig, men ändå försiktig vind tar tag i mitt hår.
smeker det, försiktigt, så försiktigt.

en underbar syn tar upp all min uppmärksamhet.
en strand.
tom, men ändå full.
tom på andra människor, som skräpar ner och förstör.
fylld med små och stora stenar, ingen lik den andra.
jag går i vattenkanten med blicken fäst nedåt.
en liten sotsvart sten, rundslipad av vågorna, fångar min blick.
jag tar upp den.
så vacker den är.
håller den emot ljuset, ser den skimra.

tittar ut mot vattnet.
vackert, vackert.
vilken behaglig tanke.
en folktom strand, fylld med underbart fina stenar.
ingen här utom jag.
min strand.
min hemliga stenstrand.

vänder mig om.
ser mot vägen.
håller den lilla stenen i ett hårt grepp.
går med långsamma steg tillbaka.
innan svängen vänder jag mig om igen.
tittar på stranden.
så vacker.