Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

rädsla


mörkret letar sig sakta in
under mina ögonlock
jag känner mörkret
sprida sig i själen
i min kropp

jag kan inget göra till mitt försvar
ingen ork att röra mig med
all den energi
jag haft
har försvunnit lika snabbt
som den kom

jag känner
mörkret
i mina fingertoppar

Vad gör det med mig?

det smyger sig,
hasar sig,
viskar

glöm allt, glöm det, glöm att du är du

och jag blir så rädd
att jag skriker

men jag kan inte skrika,
jag kan inte gråta,
till och med mitt skratt har de stulit
och lagt i sin fula säck.

jag ser människor röra sig framåt
i mitt rum
de ser inte på något särskilt
jo, de ser mot en liten spricka i min vägg
som jag aldrig har sett

de går i samma rytm
och deras tysta steg ekar i mitt huvud
de hör inte mina obefintliga rop
och mina stulna tårar
mina skrik kvävs
och mitt skratt är förbjudet

och plötsligt ser jag mig själv i gruppen
jag ser likadan ut som de
vaggar i samma rytm
som de
och plötsligt vet jag inte
är jag där
eller är jag här

och hur fan ska jag veta
vem JAG är?




Fri vers av ängel utan vingslag
Läst 329 gånger
Publicerad 2007-06-27 17:18



Bookmark and Share


  Amina
oj. den var jätte bra..det kändes först som om det handlade om att vara mörkrädd (känner igen mej), men sen insåg man att det var att inte bli som de andra en kamp mot det(känner igen mej)
hoppas jag fattade rätt...skitbra i vilket fall<3
2007-06-27
  > Nästa text
< Föregående

ängel utan vingslag
ängel utan vingslag