Hannes vände sig om och såg Joel en sista gång i ögonen. Joel kunde läsa hans blick lätt; annorlunda.
Han var annorlunda och utstött. Han var pusselbiten som inte passade in i deras färgglada pussel med blomstermotiv, han var personen som fick skolfotot att se hemskt ut bara genom att vara med.
Hannes gick därifrån.
Joel kände smärtan från slaget i magen som spred sig genom kroppen, upp genom halsen. Han sprang in på toaletten som så många gånger förut. Han kräktes, surt.
Tårarna var slut, det fanns inga kvar.
Joel spolade och skjöljde av sig. Han stängde och låste toalettbåsets lilla dörr.
Han var helt enkelt utstött. Ensam i världen. Han hade bara äldre syskon, och båda hade haft jättebra omdömen av sina lärare när de gick i femman.
Joel var elva år. Han gick i femman och var alldeles ensam.
Ensam.
Hans förlädrar avgudade de båda äldre syskonen, som båda var flickor. De hade helt enkelt ingen kärlek till övers för Joel. Men Joel hade för länge sedan förlåtit dem. Det var inte det att de sa rent ut att de inte tyckte att han dög; man såg det i deras ansikten.
Ensam.
Joel hade en enda vän. Han var väl medveten om att det var en låtsaskompis; men det struntade han i. Hans enda vän hette Maya. Hon kom så fort han tänkte på henne; svek aldrig, lyssnade alltid och tyckte om honom precis som han var.
Han satte sig på toalettlocket.
Maya. Maya?
Hon kom, som han hade väntat. Hon var klädd i en tunn, vit klänning och hon var världens vackraste. Hennes hud var chokladbrun och hennes hår långt, mörkt och lockigt. Hennes ögon var stora och bruna, och de skrattade alltid. De skrattade med honom, inte åt honom.
Han pratade med henne i huvudet; hon kunde läsa hans tankar och han kunde läsa hennes. Han pratade om skolan, vad som hänt. Hon sa att det blir bättre, om du bara försöker. Du kan!
Du kan.
Just där och just då kände han sig så stark. Han kunde om han bara ville, tänk så lätt det kunde gå. Tänk så lätt det skulle gå.
Om jag bara försöker.
Men som alla gånger förut; direkt när Maya lämnade honom blev han som innan. Ful, pinnsmal, benig, töntig.
Jag är feg, jag vet.
FÖRSTA PRIS FÖR FEGAST OCH FULAST I VÄRLDEN: JOEL BERGLUND.
Första pris. Han kanske skulle ställa upp?
Han reste sig upp från toalettlocket och gick ut. Skolan var tom sånär på några sjuor som stod längst bort i korridoren. Det varHannes storebror Sebbe, bland annat. Joel blev rädd. Allt såg hopplöst ut då han kom på att han kunde ta en annan väg ut, och gick in till höger för att öppna dörren som ledde ut till det fria. Men just när han satte axeln mot dörren kom han på att han glömt sin väska. Den låg kvar en bit bort i korridoren där han blivit slagen av Hannes och gänget. Han plockade upp den och stod en stund för att samla sitt hoptrasslade och sönderklippta jag. Sen gick han mot dörren igen.
Men nu var den låst. På bara några minuter hade vaktmästaren hunnit komma dit och låsa dörren! Joel svor tyst för sig själv. Han var tvungen att ta dörren längst bort och gå förbi sjuorna!
Han gick långsamt, aktade sig för att bli sedd. Längs med väggen, så ja, lite till bara. Han hasade sig i sidled, och när han var så nära att de kunde se honom så knep han ihop ögonen. Han gick tyst, tyst. Inte titta, inte snubbla. Inte...
- Ey, vad har vi här! skrek Sebbe.
- Herregud, det är ju femman i din brorsas klass! sa Emma med hög röst.
- Jaha... sa Sebbe hotfullt. Så det här är Hannes lille beskedlige klasskamrat! Din jävla nolla!
Joel andades snabbare och snabbare.
- Men säg nåt då, din lilla idiot! Va fan står du där för?
Joel var tyst. Vad skulle han säga? Vad skulle han våga säga?
Sebbe gick närmare. Cornelia skrek:
- Nej Sebbe! Han är ju liten, ser du inte det? Skit i honom, du kan ge dina slag till folk som behöver dem bättre!
- Okej. Men bara för den här gången då! Sebbe vände om. Joel sprang därifrån.
Han tog en lång omväg för att de inte skulle komma efter. Sen, en halvtimme senare, vågade han gå till busshållplatsen.
Där stod Cornelia. Joel gick långsamt fram till henne.
- Hej, sa han tyst.
Hon stirrade på honom.
- Ehm... Tack, stammade han fram.
- Vad har du med mig att göra! snäste Cornelia. Inte ett piss, eller hur?
- Jag hade bara tänkt tacka dig för att du hjälpte mig undan från Sebbe.
- Vad... Har jag bett dig om det eller? Nej, just det! Lämna mig ifred då! Cornelia ryckte åt sig sin bruna handväska som hon ställt på busskurens fula grå-gröna bänk. Sen drog hon den röda skinnjackan tätare om sig och gick därifrån med ilskna steg som ekade högt mellan husen.
Kvar stod Joel.
Ensam.
Alltid ensam. Han skrapade med foten i marken. Bussen kom. Han gick på.

Hemma var allt som vanligt. Pappa hade lagat mat. Joel var inte hungrig, han mådde illa.
- Lite ska du iallafall äta! sa mamma med den där minen ”nu är jag riktigt trött på din kräsenhet!”. Joel petade i sig spaghettistrå på spaghettistrå och efter tjugo stycken var han nära att springa in på toaletten.
- Varför ser du sån ut? sa pappa. Var det inte gott eller vad handlar det om?
Joel var tyst. Han såg ner i bordet, det var fullt av repor. En repa åt vänster...
- Hur mycket har du ätit egentligen?
En repa rakt upp...
- Du får skärpa dig. Du kan inte hålla på och mesa dig hela tiden...
En sned repa, en åt höger...
- Titta på honom! Hur ser han...
Joel reste sig upp med ett högt skrap från den billiga IKEA-stolen. Han gick lugnt och sansat in på sitt rum där han satte sig på en stol.
Ingen kom efter honom.
Ensam.
När han öppnade dörren igen satt de i tv-soffan alla fyra och såg på någon tv-serie. Han smög sig tyst förbi dem, de såg inget. Brydde sig inte.
Han klädde på sig för att gå ut, kände för att få lite luftombyte, det kunde knappast bli värre ute än inne.
Men det kunde det tydligen.
Han gick en sväng runt ner mot Pressbyrån, förbi ishallen och Ica. Sen kom Lindex, H&M och Stadium. Sen kom havet. Han satte sig ner på sanden och tittade ut. Ingen fick störa honom nu, snälla. Han kunde väl få bara vara lite, någon gång?
Han kände sig genast lugnare. Solnedgången färgade havet rosa, det blev till guld och han tänkte att det här, det är bara för mig. Ingen annan ser detta vackra, ingen annan ser det just nu. Utom kanske Maya då. Henne ser man inte förän man tänker hennes namn.
Henne skulle jag kunna dela det här med.
Solens gyllene skiva gick långsamt ner bakom det stora havet som nu färgats blodrött. Sen blev det kalllare. Men Joel satt kvar.
Mörkret föll. Han satt kvar.
Ensam.
Men ändå fullkomligt lugn.
Tills plötsligt. Plötsligt. Såklart kunde han inte få bara vara en längre stund.
Hannes var där. Med Johan och Henke.
Vad gör ni här? Varför stör ni mig, vad har jag gjort?
Joel var tyst. Han sa inte sina tankar. Vad skulle det tjäna till?
- Min brorsa sa att han var nära att klå upp dig idag.
Jaha. Det vet jag väl.
Joel var tyst. Men reste sig upp, redo att springa.
- Han sa att han inte slog dig, jag fattar inte varför! Du är ju min lilla slagpåse, eller hur?
NEJ, DIN IDIOT!
Joel var tyst.
- JAG SKA SLÅ DIG I HANS STÄLLE! JAG SKA SLÅ NER DIG, JAG SKA...
Joel reste sig upp och sprang. Längs hela stranden sprang han. Sanden virvlade upp och satte sig som små stickande korn i ögonen. Han såg mindre och mindre, kunde inte se fram eller bak, bara mörker.
Joel sprang flåsande framåt, andades rosslande andetag. Han hörde snabba steg bakom; nu var de tätt inpå.
Säkert skrek de där bakom också; högt. Men han hörde inte, han bara kämpade med att andas. Att springa.
Så var de över honom. Den här gången var det värre än alla de tusen gångerna som varit, de slog och sparkade i ansiktet och i magen. Efter en evighet eller några sekunder gick de.
Skrattande.
Ensam.
Det dröjde innan Joel orkade känna efter om han fanns kvar. Han kände hur ögat svullnade upp.
Han gick sakta hemåt. Ropade efter Maya i sina tankar, och hon kom och tröstade honom.

Mitt i natten vaknade han av en kall hand på sin panna. Han slog upp ögonen och fick syn på mammas bruna, långa lockar med lite grått i. Hon hade ett sorgset leende på läpparna, och hon ryckte till då hans klarblå blick riktades mot henne.
Hon drog snabbt undan handen.
- Jag visste inte att du var vaken.
Joel var tyst. För en gångs skulle kändes det bra att vara tyst. Nu var det han som hade övertaget, hon måste förklara sig.
En stunds tystnad rådde.
- Jag... Vad har hänt?
Joel såg oförstående på henne.
- Ditt öga... Och din kind?
- Det var inget, sa Joel, ovan vid att hon brydde sig.
- Jo, jag vill veta, sa hon och fick en bekymrad rynka mellan ögonen.
- Ehh... Dom slog mig...
Mamma var tyst. Hon drog honom till sig i en enda lång kram som sa allt.
Förlåt förlåt. Nu flyttar vi här ifrån, nu börjar vi om. Vi älskar dig, jättemycket, även om vi inte har förstått det. Men nu vet jag att vi gör det, för det gör ont att se dig såhär.

Två månader senare satt en viss Joel Berglund i fönstret i sitt nya rum. Fönstret var öppet. Han såg ut över en fotbollsplan och över grantopparna på skogen inte så långt därifrån. En hög ungbjörk stod utanför hans hus, så nära att han kunde sträcka ut handen och känna på de gröna bladen. Solen gick precis ner.
Han hade varit på sin första skoldag i den nya skolan. Det kändes helt okej. Saker och ting började ta nya former; han började utvecklas till en annan människa. De nya ansiktena hade inte tittat snett på honom i klassrummet, de hade sett glada ut. De var sådana som Maya, som man kunde skratta med och som inte skrattade åt en.
Just det – Maya! Henne hade han inte pratat med sen den där kvällen. Kanske hon inte behövdes längre, tänkte Joel sorgset. Nu kunde han ju skaffa riktiga vänner.
I sådana fall ville han ändå säga hejdå till henne, för hon hade hjälpt honom mycket.
Maya!
Maya?
Maya...?
Hon kom inte. Det kändes inte sådär speciellt längre, nu när han tänkte på det.
Maya, om vi aldrig ses mer; tack för allt.
Mamma ropade att nu var kvällsmaten färdig. Joel hoppade ner ur fönstret och gick mot sin dörr. Men innan han stängde den bakom sig kastade han en blick på skymningen utanför.
En svag vindpust rörde sig skrattande i björken utanför.