Magnoliornas doft är tung när ångan lyfter från jorden i solvarma pustar. Andas in som narkosgas, ger ljuva drömmar, omsluter lemmarna med skyddande len bomullsblom. Månen är inte kall längre, den är min midnattssol, den är röd bakom mina magnoliafärgade hornhinnor, den är hjärteeld som brinner ut i mina fingerspetsar.

Låt mig vila uppfylld av min egen tyngd, jag är ett stycke lustfyllt kött bland dina lakan, ett stycke kött som av en lyckosam slump blivit given min själ, min irrande själ som denna heta natt äntligen funnit substans, hör hemma någonstans.

Hör hemma under min röda måne i magnoliornas tid.

Jag har aldrig behövt någon flytdyna, jag har aldrig varit nära att sjunka. Jag har alltid letat efter tyngd, efter substans åt min själs obändiga viktlöshet som nog är berusande men som ofta blir smärtsamt ensam. Suset under mina vingar, suset under mina vingar, vackert men också den ihärdigaste fågel behöver landa.

Din säng, mitt vattenhål i min flykt över vidderna. Du, dina fingrar som bekräftar min existens. Jag är hel, jag är tung, denna kväll har månen brutit min förtrollning, jag är skapad som människa, det har tagit många år men min själ har äntligen vridit sig in i min kropp och hittat ut i de mest avlägsna delar jag inte förut velat kännas vid.

Så tung jag är, så härligt tung, jag fyller ut mig själv.