Det hela ägde rum en natt i Samarkand. En ovanligt sträng vinter hade i månader behållit sitt strypgrepp på världen och de flesta av den sköna stadens innevånare låg förskansade under lager pa lager av bolster i ett försök att stänga ute den stränga kylan. Stadens gator och torg var tomma och mörklagda. Endast ett fönster lyste fortfarande; likt en glödros i ett hav av aska. I detta rum, där det ännu vakades trots den sena timmen lade en prästinna ytterligare ett vedträ på elden, med den obeskrivliga elegansen hos en av dessa aristokrater vars varje uttryck förfinats sedan barndomen. En perfekt tilltagen sekund satt hon stilla och betraktade hur de mytiska salamandrarna jagade varandra genom glödgrottorna, sedan vände hon sig till kungen som låg tillbakalutad mot en divan vid eldstaden.

I nattmörkret spelade de flackande lågorna över ett ansikte som trots sin ungdom redan var märkt av smärta och sjukdom. Den unge kungen hade ännu inte suttit ett halvår på tronen sedan hans älskade far avlidit under ett försök att stävja Jinbanditernas upprepade attacker på några fattiga byar vid östra gränsen. Den nye kungen var visserligen en god man och en hängiven härskare men sedan han axlat sin fars mantel hade olycka efter olycka drabbat både hans folk och honom själv. Jinbanditerna hade intensifierat sina attacker och lyckats tränga allt längre in i landet där de spridit skräck och förödelse omkring sig. Den unge kungen hade samlat sina trognaste riddare och dragit ut för att skydda sitt folk undan banditerna och för ett tag var deras gemensamma ansträngningar framgångsrika, men så hände det ödesdigra – en pil trängde igenom den gode kungens bröstpansar och snuddade vid hans hjärta.

Skottet hade visserligen inte dödat honom, men, tänkte den unge kungen dystert, det gick egentligen på ett ut. Pilspetsen hade varit förgiftad och såret som vägrade att läka färgade gradvis hans sinne och gjorde det svart och trögflytande likt båtbyggarnas tjära. Varje gång han försökte företa sig något fångades hans kropp och sinne i dess klibbiga grepp och han blev stående, fängslad i hjälplöshet. Kungen led över sin oförmåga att hjälpa sitt folk och varje gång bönder i trasor kom och bultade på stadsporten, på flykt undan rövarna som bränt och plundrat deras byar rasade den unge kungens själ i vanmakt, likt ett inspärrat lejon. Men giftet var så förrädiskt skapat att det växte sig starkare med varje utbrott av ilska och förtvivlan och folket såg hjälplöst på medan deras kung och beskyddare blev svagare och svagare.

Ensam i sin kammare låg den gode kungen och sörjde sin förestående död. Vem skulle nu se till att portvaktarens förlamade sonson fick varma strumpor som kungens gamla amma stickat och stärkande frukt och honung från palatsets trädgårdar? Och vem skulle hjälpa stolta bönder till mat och husrum utan att beröva dem deras självrespekt och få dem att känna sig som oduglingar levande på allmosor. Han kunde visserligen låta skriva något om detta i sitt testamente. Han hade många kusiner, alla dugliga och plikttrogna män, och de skulle säkert inte bortse från hans enkla önskningar, men den unge kungen var klok bortom sina år och visste att det som görs av kärlek alltid värmer mottagarens hjärta långt mer än om samma sak hade gjorts av plikt. Sådana funderingar fördunklade kungens sinne och gjorde honom svag av bekymmer. Men så knackade det en natt på stadsporten och en yrvaken portvakt släppte in en ensam beslöjad kvinna. Hon presenterade sig som prästinnan från Timisoara och bad att genast få audiens hos kungen. En sådan begäran kan tyckas förmäten men helgedomen i Timisoara hade traditionellt betjänats av kvinnor från kungafamiljen och därför var den unga kvinnan inte enbart prästinna utan även kungens kusin och väl berättigad att få sin underliga önskan uppfylld.

Kungen låg och stirrade dystert in i elden när det knackade på dörren till hans sovgemak. Utan att vänta på hans svar gled den upp och en skugga steg in omvärvd av doften av kryddigt te och attar från rosor. Skuggan, som utan tvivel tillhörde en kvinna, detta slöt sig kungen till från den lågmälda elegans med vilken den förde sig, knäböjde vid konungens fötter och ställde ifrån sig en tungt lastad silverbricka på en av de små sittkuddarna framför elden. Smala eleganta händer prydda med skira glasarmband höjdes och när den tunga slöjan lyfts från hennes huvud blev gudinnans gyllene öga synligt på hennes panna. En prästinna tänkte den unge kungen förvånad bara för att i nästa ögonblick överväldigas av förlamande förtvivlan. De tror att det är ute med mig, tänkte han. Nu vill de passa på att utföra vägvisarriterna innan det är för sent och jag döms till att vandra osalig på jorden i hundra år. För att stärka sig inför det oundvikliga tog han emot teglaset som räcktes honom och lät sig även trugas till några bitar konfekt av rosenattar vars doft av vind genom rosenfält på ett sorgligt sätt påminde honom om våren som aldrig tycktes vilja komma. Men det är svårt att vara mätt och förtvivlad samtidigt och när han ätit och druckit lutade sig kungen tillbaka mot sin divan, mot sin vilja rätt tillfreds. ´

Prästinnan lade ytterligare ett vedträ på elden och gjorde sedan ett underligt tecken med högra handen. Kungen kvävde ett utrop av förvåning när han kände igen tecknet som i enlighet med samarkandisk kultur inleder en berättelse. En skolad berättares sätt att be gudinnan om förmåga att återberätta något som hänt opartiskt och sanningsenligt. Och när berätterskan började tala blev den unge kungen om möjligt ännu mer förvånad; för berättelsen handlade om honom själv. Där han låg tillbakalutad mot divanens kuddar fick den nu mycket häpne kungen höra om allt som hänt honom sedan hans fars död. Det var som om den unga kvinnan var lika bekant med den gode kungens hjärta som med sitt eget. Som om hon hade suttit där i hans själs innersta rum under alla dessa månader och tagit del i hans varje förhoppning och förtvivlan. Med hennes ord målades de gångna månaderna upp likt en gobeläng av kostbaraste silke, färgrann som vårblommorna i Samarkand och len som en jungfrus kind. Hans liv som kung över ett folk han älskade och som älskade honom blev en berättelse. Det blev visserligen inte ett ärofyllt epos eller en myt som berättas vid nomadernas lägereldar i tusen år, men det blev däremot den bästa sortens berättelse; en berättelse om kärleken.

Det var förvisso en förunderlig historia, men det förunderligaste av allt var att i takt med att prästinnan fogade ord efter ord till sin berättelse syddes det smärtande såret i kungens hjärta ihop med stygn efter stygn av finaste guldtråd och renaste guld brände varje uns av gift från hans trötta blod. Och allteftersom orden flöt ut i rummet, genom den yttre pelargången och ut över Samarkands skogar och åkrar, vaknade den förslavade naturen upp och började kämpa mot vinterns tyranni. Så kom det sig att en ensam skarabe rörde sig oroligt i sin vinterdvala, inom sig hade den känt det välbekanta pirrande som förebådar den gyllene årstiden. Det var också därför som den lille pojken i huset vid stadsporten drog upp sina små fötter under täcket. Den magiska våren förvandlade nämligen inte bara naturen utan också människorna och med ens hade pojkens tidigare så stumma lemmar börjat känna något av nattluftens kyla.

Framför elden kisade den gode kungen mot den unga kvinnan. I takt med att berättelsen spunnit sitt nät om hans sinne hade hans många bekymmer fångats in, likt lejonen under den årliga Elosjakten, och i denna välkomna respit kunde han för första gången beundra hur den falnande elden omslöt hennes smala skuldror med fingrar av guld. Och med denna bild på sin näthinna somnade kungen och under hela resten av natten drömde han bara goda drömmar. När morgonens första strålar färgade palatsets balustrader rosa lade prästinnan sista ordet till sin berättelse och beseglade sedan deras förtrollning genom att trycka en kyss på kungens panna. Denne sov redan djupt försänkt i ungdomens vila av hälsa och vederkvickelse men när berätterskans läppar vidrörde hans panna krusade ett leende hans mun. I drömmen hade han i just detta ögonblick känt doften av sin mors mest älskade vårblommor. Snöklockorna, vars sköra stjälkar spränger sin väg genom det tjockaste istäcke för väcka världen ur vinterdvala med sin parfym.

En vecka sov kungen och i sömnen återfick hans bleka kinder sin rosighet i samma takt som våren sakta men beslutsamt återvann sitt förlorade territorium. Den gamle portvaktaren grät av lycka när hans sonson tog sina första darriga steg in i hans armar och en ensam skarabé kravlade beslutsamt fram ur sin håla och började forma den tinande jorden. Vid ryktet om kungens tillfrisknande från förgiftningen tappade de vidskepliga Jinbanditerna modet och drog sig undan bortom bergen och bönderna vid gränsen kunde för första gången på länge se fram emot ett år i fred och ro. När kungen slutligen vaknade fann han, som så ofta är fallet med godhjärtade människor när någon gjort dem en stor tjänst, att han var uppfylld av en tacksamhet och lycka som nästan var för stor att bära. Dessa känslor mognade så småningom till kärlek för den anmärkningsvärda unga kvinna som räddat inte bara honom själv utan också det rike och folk han älskade. De gifte sig och berätterskan fick därmed rätten att kalla sig drottning över det blommande Samarkand. Men det var egentligen inte så viktigt, viktigare var då att kungen och drottningen kunde ägna sina dagar åt att visa varandra den kärlek som ständigt växte sig starkare. Kungaparets äktenskap blev sällsynt lyckligt och kungens goda hjärta blev tillsammans med hans makas helande berättelser till välsignelse för hela Samarkand. Med tiden fick de också tre godhjärtade och modiga söner och en dotter vars berättelser gjorde livet ljusare och lyckligare för alla som hörde dem.

Men det är en annan historia…