När jag började första klass var jag en liten blyg flicka och det var den platsen som jag fick i klassen. För i alla elever i klasserna har alla en bestämd plats. Någon är pluggis, någon är fjortis, någon är clownen och så vidare. Jag blev den tysta, blyga lilla flickan och jag växte fast i min roll.

Men så fanns det en liten pojke. Han hade ingen riktig plats. Han var överflödig och annorlunda om du fråga dom andra eleverna. Jag tyckte han var som oss andra, han hade två ögon, en näsa precis som vi andra. Men det var inget jag vågade påpeka, för jag var den blyga lilla flickan. De andra eleverna började reta pojken. De sa att hans kläder var från stenåldern. De började slå honom och klösa honom.

De var som skuggor i mörkret. Skuggor som letade efter färskt blod att mätta sin hunger med. Varje dag fann skuggorna sin köttbit. När de ätit sig mätta lämnade de pojken ensam kvar med hela kroppen full av ärr. Ärr som inte kan ses med blotta ögat. Men om man försöker så kan man känna dom med hjärtat. Jag försökte och jag kände. Det gjorde mig, den lilla blyga flickan, rädd. Jag var rädd för att bli som pojken ett får, jagat av en flock vargar. Därför fortsatte jag vara den lilla blyga flickan i vargflocken.

Åren gick och flocken växte sig större. Vi hade våran alfa hane. Han gav oss kött, han gav oss blod, han gav oss allt och det inklusive trygghet. För så länge vi var med i flocken skulle ingen kunna gå på oss.

Men så vaknade jag upp. Jag hade fått tillbaka manualen till min hjärna. Jag hade fått tillbaka min egna vilja. Jag ville inte se pojken rivas mitt itu. Jag ville inte se honom gråta mera. För han hade redan fält alldeles för många tårar. Jag ville inte vara den lilla blyga flickan som aldrig våga säga ifrån. Jag ville bli en tjej med skinn på näsan och ett rent hjärta. Något jag aldrig skulle kunna få om jag stannade i vargflocken. Jag var fortfarande rädd för att bli ett nytt får. Men det var en risk jag var villig att ta. Hellre ett får med rent hjärta än en varg med skuggor kring sig.

Men vad skulle jag kunna göra? Skulle jag smyga mig på den starka flocken och försöka slita sönder den? Skulle jag prata med någon och erkänna att jag var med, att jag var en varg? Jag bestämde mig för det sista.

Jag hade aldrig trott det skulle vara så svårt att berätta. När jag stod där glömde hjärna bort hur man kopplar om tankarna till ord, mina ben började skaka och rummet fylldes av dimma. Det började snurra förfärligt mycket. Jag blundade, försökte samla tankarna. När jag öppnade ögonen igen visste jag att det var nu jag måste berätta. Jag skulle inte kunna vänta längre. För jag hade väntat för länge redan. Jag samlade ihop allt mod jag hade kvar öppnade munnen och med en röst knappt mer än en viskning ur vinden:
– Vargarna äter upp lammet…

Jag hade aldrig känt mig så fri. Vi hade pratat och jag hade berättat om allting. Jag var inte längre en varg som följde sin ledare. Jag var heller inte ett nytt får. Mitt nya jag var en fågel som flög omkring bland molnen och där uppifrån kunde jag se vargflocken. Jag såg att det inte alls var ett får de gav sig på utan en björn. En björn född att vara fri. En björn som kunde göra precis vad han ville. Jag såg min gamla vargflock och led med dem. För så fel dom haft om allt. Det var inte pojken som var fast i stenåldern, det var dom...