hon är så vacker, hon är så blek
likt snön som skiner men ändå stel
hon vandrar kring de andras bord,
men det ingen ser är solens sång

hon ler så sött, hennes hår är mörkt
hennes ögon tindrar, men under är en hemsk dimma
hon kikar sakta mot killen bredvid,
han ler mot henne men hon känner ingenting

hon skrattar varmt, hennes tänder är vita
skrattet värmer dom flesta i hennes närhet
hon böjer sig ner, ger hennes vän sakta en kram,
på någon sätt så känns den så kylig och svag

hon ser sig omkring, hon går därifrån
för nu börjar hennes andetag bli tunga
hon måste bort därifrån, springer gör hon!
för att kunna få sin enkla vila

ni tror ni ser, ni tror ni vet.
hur allt ska vara men jag ber,
varenda kväll att slippa ;
mitt skratt
att slippa
mitt leende
att slippa
min vackra blekhet och mitt mörka hår!

Jag vill bara bort härifrån!

hon vacklar sakta ner, gräset är så mjukt
tar upp det fina som djävulen ger
hon försvinner nu till en värld vi sällan tror finns!
borta från tid & rum har hon nu äntligen funnit frid!

vi som trodde vi såg, vi som trodde vi visste
att hennes liv var en himmel,
men den världen hon hamnde i,

den kallar vi nu för ;





HIMMELEN