Dödande steg, slår längs en kall asfalt.

Levande gjord möts den ihärdigt frusna blicken

det fruktade ögonblickets trängtan.

Gränden avspeglade både fruktan och mod

den höll allt i sin hand men tappade något i den sena natten.

Som en geopard mot sitt byte, höll hon i sin hand

och i sitt våld en fager men omättlig kommentar.

"Älskling, jag är vad jag alltid varit men i dina ögon blir jag

aldrig mer än vad du själv ser att du själv är, och det

räcker inte, inte för mig!"

Som om detta inte var nådastöten där riddarn ur sin sadel

blir som bortblåst, så har killen i alla fall förstått att blicken

han ser menar allvar och han hostar sporadiskt fram.

"Du, ja just du min sköna! Kommer alltid att bli det jag inte

själv kunnat vara eller ens bli, ja så långt har du rätt! "

Båda flämtande tigastillande med puls, ögonen vågade 

knappt passera skuggan av det som nu fanns kvar.

Men det fanns mer, mer än vad de själva någonsin trott...