Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Min berättelse, om mitt liv!

Allt började 1985, det va då jag föddes, 2 maj.
Alltså idag är jag 21 år, snart 22.

Jag ska absolut inte klaga på min uppväxt, jag har haft rena kläder och mat på bordet varenda dag.

Vi flyttade när jag va 2 år. Då flyttade från Norrsundet till Ockelbo, från den ena hålan till den andra. :P

Det va där allt började, när min syster fick anorexia.
Jag själv va väl 11 eller 12 år då och min syster 13-14.
I och med att hon hade anorexia så brydde sej mamma o pappa väldigt mycke om henne.. men det förstår jag.
Men det blev lite fel, dom glömde bort hennes lillasyster, mej, deras andra dotter.
Jag fick redan då försöka ta hant om mej själv, men självklart ville jag ha samma uppmärksamhet som min syster fick.
Allt som mamma och pappa sa att jag inte fick göra gjorde jag, jag va en riktigt pain in the ass unge.
Men jag tror jag fick mycke av den uppmärksamheten som jag strävade efter.. eller egentligen inte i och med att de här fortsatte i bra många år.

Men jag började iaf 7:an, jag hade min syster på samma skola då, hon gick i 9:an.

Nu börjar nog det västa skulle jag tro..

En dag va jag hemma från skolan pga förkylning.
Pappa låg och sov för han hade jobbat natt, mamma jobbade.
Det ringde, jag gick och svarade...
som sagt jag gick bara i 7:an, alltså jag va 13 år.
23 november skedde de är.. kommer ihåg det så väl..
Jag svarade..
Jag fick besked om att min farfar hade dött i en hjärtinfarkt, i bilen på väg till oss eller min farbor, som också bodde i Ockelbo.
Jag, som bara va 13 år, ringde till mamma i hel förtvivlan, och sa att farfar hade dött.. mamma kopplade inte.
Jag kunde ju inte väcka pappa bara för att berätta att HANS pappa hade dött.. jag gick upp på övervåningen, mamma fick prata med pappa, hon berättade.

Pappa flög upp ur sängen, vi åkte ner till hälsocentralen, där stor min farmor, min söta lilla farmor, tillsammans med min farbrors fru.
Dom ledde in oss i ett rum.. jag fick se min farfar död, visst de va jätte fint med tända ljus och allt men jag va bara 13 år.

När allt hade lagt sej med farfar och begravningen hade varit.. tror de va då allt började gå utför för mej, skolan gick skit, mamma hade hållt på att kämpa genom hela mitt lågstadie att jag hade dyslexi men, - nääe det går så bra för Emelie.
I 8:an lyckades mamma få igenom att jag skulle få göra ett test på dyslexi.. det slutade med att jag har inlärningssvårigheter och ordförståelseproblem.
Så när det här kom upp i skolan på högstadiet så blev de bara daltande, dom pratade med mej som om jag vore 8 år.
Så alla extra lektioner sket jag i, jag kände mej bara korkad av att gå på dom.

Men när året gick och jag hade gått halva 9:an så blev jag typ tvungen att lägga manken till mina ämnen i skolan.
Jag kämpade nått så fruktansvärt.
Jag byggde upp ca 5 icke godkända betyg till iaf godkänt..
Jag kom in på omvårdnadsprogrammet i Sandviken.

Där började det ännu en resa..

Jag fick jätte många nya vänner, jag trivdes verkligen jätte bra där..
Men även där va det väldigt mycke daltande med alla extra lärare.

Jag fick en jätte bra kontakt med en tjej som hette Helen.
Vi höll ihop o vått och torrt.
Helen hade diabetes.. den sjukdomen har jag verkligen respekt för!
Det ska nog alla ha.
Men har verkligen lärt mej vad den innebär efter de här.

Jag och Helen va väldigt mycke för att festa, både fredagar och lördagar..
Men man ska ju verkligen försöka undvika att dricka alkohol när man har diabetes i och med att alkoholen omvandlas till socker i kroppen.
Men Helen åt det jag åt i både matväg och godis väg.. ibland blev de till och med att vi skippade maten helt.
1 december 2002 jobbade jag extra på ett äldreboende i Sandviken.
Jag fick ett samtal av en utav mina kompisar som sa det här väldigt fult.
-Det går rykten om att Helen har dött.
Jag blev helt ställd.. jag ringde Helens mobil, hem till Helen, till slut ringde jag Helens mamma, Brittis.
Hon hade somnat in, hon hade fått ett sockerkoma och somnat in!
17 år!!!
Det där va nog droppen i havet!
Jag sket i allt, det enda jag tänkte på va att Helen ska få en fin minnestund i skolan.
Jag la ner all min tid på de, och det gav resultat, de va så vackert.

Bagravningen blev av de 13 december, lucia.

Min syster hade varit tillsammans med en kille i bra många år.
Han bodde hemma hos mamma o pappa, han blev lixom som en storebror för mej.
Men det va slut mellan dom, sen kanske 2 år tillbaka.
Jag älskade han lika som jag älskade min egen syster.

Den 15 december fick jag ett samtal från min syster hon grinade, fick inte fram ett ord!
Jag fattade ingenting.
Ringde mamma, fick reda på att han hade varit med om en skoter olycka, han hade somnat in dierkt.
Han skulle ta en repa med skotern ute på skön som låg bredvid, innan han skulle iväg på släkt middag, han gasar upp skoter, och kör på en elstolpe som som va avsågad, så bara 10-20 cm stack upp men de va ju snö på den.
Han och skoter flög bra många meter, han landade först sen kom skotern, de hamnade på hans vackra ansikte.

Jag förstår inte, hur kan det här gå till?

Då gick det skepprätt åt helvete för Emelie, jag sket i skolan, söp näst intill varenda dag.
Var aldrig hemma, höll mej med mina \"kompisar\".
Efter en månad eller liknande så kom jag in i helt fel kretsar, droger, amfetamin.
Jag började med amfetamin.
Det gick ganska så fort för mej att verkligen hamna i skiten, jag höll på oavbrutet i 7-8 månaders tid. Var ibland vaken i 2 vekor i sträck.
Kom hem till mamma o pappa för att sova ruset av mej, då fattade dom va ja verkligen höll på med.
Med allt va det innebär.. kriminaliteten.. slanga ur bensin ur bilar, inbrott i bilar, köra bil utan körkort och dessutom påverkad av amfetamin och mycke mycke mer.

Mamma kontaktade soc i ren förtvivlan, hon ringde polisen i ett antal kommuner för att få reda på vart jag höll hus.

Jag fick kontakt med en kille som hette Fredrik, även han va missbrukare sen flera år tillbaka.
Vi inledde ett förhållande.
Hans mamma hade kämpat bra länge för att få iväg honom på behandlingshem.
Han fick ett ultimatum från soc, antingen åker du frivilligt på behandling eller så blir det LVU. (sluten vård)
Han åkte, vi va då tillsammans sen någon månad tillbaka. I och med att han skulle iväg på behandling så blev jag \"illa tvungen\" att sluta.
Så felet där va att jag slutatde för någon annans skull, inte min egen.

Jag väntade i någon månad med att erkänna för mamma och pappa att jag hade hållt på med drogerna för att inte dom skulle kunna få iväg mej på behandlingshem. (så det inte syndes på pissprovet)

Jag fick hälsa på Fredik på söndagar. En söndag när jag åkte dit..
Han hade då kommit till halvvägshuset, han hade varit på avgiftning.
iaf.. jag åkte dit, MEN jag hade kollat fel på tågtiderna, jag kom inte hem.
Han sa till mej att det va lugnt att man sov över.
Jag kunde ju inte göra så mycke annat än att tro på honom. Så jag sov kvar, och på morgonen, kommer det in en terapeut, han fattade ingenting, inte jag heller för den delen.
Fredrik blev utskriven, pga att han inte hade följt reglerna. Man fick ABSOLUT inte ha någon där på nätterna.
Innan utskrivningen så va jag på anhörigvecka tillsammans med hans mammam, låtsas pappa och lillebror.

Det va en helt underbar vecka, men jobbit!
Insåg själv att jag hade problem med drogerna.
Försökte ta tag i det men det rann ut i sanden.

Så.. jag och Fredrik började ett liv i Ockelbo då, där mina föräldrar bor.
Vi fick lägenhet tillsammans och allt verkade så bra, till det här med kontrollbehovev dök upp.

Han skulle veta exakt vad jag gjorde, när hur och var.

Efter någon månad så flyttade vi till Sandviken.
Där började han att dricka igen, så hans drogbeteende kom tillbaka.
Han va otrogen emot mej då.

En dag kom han hem med äppelcidervinäger tabletter åt mej, han tyckte att jag borde gå ner i vikt.
Efter ett liv i droger, amfetamin, så vägde jag under 50 kg och han tyckte jag va tjock.
Jag blev psykisk misshandlad under ca ett års tid sen kom det fysiska.
Han slog, då stack jag.
Han trackade mej dygnet runt, vet inte hur många gånger jag fick byta nummer på en vecka.
Efter den veckan fick jag ännu ett samtal, från min bästa vän.
Förstod att nått va fel, jag åkte med mamma och pappa från Sandviken, hon pratade med mej hela vägen hem till Ockelbo, det minns jag så väl.
När jag va hemma kom det, hon berättade att Fredrik hade tagit livet av sej av en överdos.

Hans föräldrar, speciellt hans mamma och låtsaspappa anklagade mej, att det va mitt fel att han hade tagit livet av sej.
Det här hände i 19 april 2004.
Efter begravningen hade varit trodde jag att det inte gick att få fler motgångar.
Med det gick de.

Efter några månader, jag hade hunnit skaffa lägenhet i Ockelbo.
En jätte fin lägenhet med kakelugn både i sovrum och vardagsrum.
Då kom det, ett brev från kronofogden, att jag va skyldig att betala ca 5000:- till Fredriks dödsbo.
Trodde inte mina ögon när jag läste brevet.
Jag och Fredrik gick på soc under tiden vi var tillsammans så jag va inte skyldig han några pengar.
Jag ringde mamma, hon hjälpte mej med de här, jag ringde till soc så att jag kunde få alla papper därifrån.
Mamma skrev ihop ett brev och hennes namn som mitt ombud.
Allt blev avskrivet.
Det enda som hände va att han mamma och låtsas pappa förlorade på att försöka driva in en skuld som inte fanns.
Dom fick alltså inge pengar.

Efter några månader började jag umgås med en barndoms kompis till mej.
Hon höll till väldigt mycke inne i Gävle.
Så jag hamnade där jag med.
Helt underbara vänner hittade jag.
Wester, Mikaela, Jonny, Mattias, Geson mf

Jag och Mattias började träffas, han va helt \"normal\", om man får säga så.
Han höll inte på med nått fuffens alls, han hade fast jobb, bil, körkort, egen lägenhet ja allt.

Jag flyttade väl så gott som in hos han ganska så fort.. men vårat förhållande funkade inte alls, hans jobb gick i kånkurs så han liv rasade total, förstår väl idag att han inte mådde så bra.

Men jag hittade iaf en lägenhet i Gäve, umgicks jätte mycke med Mikaela.
Har nog aldrig fått kontakt med en människa så fort nångång.
Vi hittade varannda diret.
Det blev att hon nästan bodde hos mej, men de hade jag absolut inget emot.
Men det dumma va att både hon och hade droger i ryggen och både hon och jag lyckades få varandra att må väldigt dåligt.
Här någonstans träffade jag en kille som hette Jonny.
Så årsskiftet 04 / 05 tog jag mitt återfall tillsammans med Mikaela.
Som tur var tog jag för mycke så jag fick inte den där \"härliga\" känslan, rysningarna, som går från det längsta hårstrået genom hela ryggraden och sen ner till tårna.
Jag spydde nästan övervägande av tiden.
Tack gode gud för de, annars hade jag varit fast, igen!

Jag ringde en kompis som jag visste ställde upp på mej.
Hon kom som ett skott till Gväle. När hon fick reda på att jag hade tagit ett återfall så va hon nästan på väg att vända i dörren.
Men som tur va stannade hon.
Det va genom henne jag träffade Jonny, även han hade ett missbruk.
Alkohol!

Jag följde iaf med Sandra (som hon heter) hem, eller jag sov kvar hos Jonny.
Jag och Jonny slutade tillsammans, han med sin alkohol och jag med mina droger.
Vi hjälptes åt, men sen gled vi ifrån varann bara, med efter ca 3 månader fick vi upp kontakten igen. Då blev de vi.
Jonny klarade sej att hålla sej från alkoholen i ca 3 månader till sen va de kört.
Det blev även psykisk misshandel även där.. han va förjävligt när han va full.
Vårat förhållande va väldigt jobbit, jag flyttade ur, jag flyttade tillbaka, så höll det på länge.
han va otrogen emot mej ca 5-6 gånger, ändå stannade jag.
Snacka om att vara kär i kärleken, det va ganska så kloka ord från min psykolog.

Men till slut slutade allt.
En utav mina kompisar kom in i hans liv. Hatade henne för de men idag är jag glad att hon \"tog\" han ifrån mej.
Vet inte hur det hade slutat annars.
Men \"lider\" med henne idag att hon verkligen kommer få ha han vid hennes sida resen av sitt liv, dom har barn ihop.

Den sommaren som jag blev tillsammans med Jonny började jag jobba på ett äldreboende i Årsunda, Jonny bodde där.
Lärde känna många nya ansikten.
Speciellt en tjej vid namn Maria.

Efter det tog slut mellan mej och Jonny fick jag och Maria upp kontakten på nått vis.
Det slutade med att vi va på samma fest. Vi strulade sen blev det vi,
den 5 oktober 05
Ca 4 månader efter mej och Jonny.

Mamma och pappa va emot det här till en början men de svalnade efter ett tag.
Jag och Maria bodde då hos min bästa kompis tills vi hittade lägenhet.
Vi bodde till en början i en 1:a på 35 kv2
Men det gick det med.
Jag kände verkligen att det här va rätt.
Redan efter en månad förlovade vi oss.. jag vet de, det gick väldigt fort fram där.
Jag älskade verkligen henne.

En kväll när jag och Maria va på fest hemma hos en kompis till oss, Jonny va också där.
Tror allt mitt svek och agg mot Jonny kom då.. jag slog verkligen killen gul och blå.. tyvärr kommer jag verkligen inte ihåg nått utav de som hände. (full och minnselucka - dålig ursäkt jag vet)
Maria blev så himla besviken, och det förstår jag, jag har sagt en massa saker till henne. Tyvärr så kommer jag inte ihåg vad.

På slutet av mitt och Marias förhållande så va vi mer bästa kompisar än ett par.

Men iaf.
Jag och Maria höll ihop till december -06.
Efter att jag va tillsammans med Maria vet jag att man kan inte säga att man inte tycker om saken efter man har prövat.

Jag och min bästa kompis skulle dricka lite vin tillsammans den kvällen, Maria skulle sitta hemma med en kompis och dricka.
Emme, min bästa vän, hon dejtade då en kille vid namn Leo.
Jag tyckte verkligen att han såg jätte bra ut.
Men det va väl inget mer med det, det slutade iaf med att han skulle komma han också.
Vi satt och drack vin och han drack öl, det blev mer och mer prat.

Hela mitt liv har jag haft hat emot otrohet, vem har inte de?

Men den kvällen gjorde jag nått som kommer sitta kvar i ryggmärgen länge.
Jag va otrogen mot Maria.
Jag klarade inte av att kolla Maria i ögonen dagen efter.
Jag skämdes nå så fruktansvärt mycke. Men mer va jag inte värd då.
Jag som hade predikat så himla mycke om otrohet för henne också är det jag som är de.

Jag och Leo fortsatte att träffas efter det tog slut mellan mej och Maria.
Han flyttade in hos mej ganska så snabbt.
Han hade 2 barn sen ett tidigare förhållande.

Den kvällen vi drack vin, berättade Leo ganska så mycke om sitt liv.
Att han har hållt på med droger, han hans ex har anmält han för misshandel osv.
Tyvärr så kommer jag inte ihåg så mycke av de där samtalet. Både jag och Leo va fruktansvärt full då..

Han och jag började kolla efter lägenhet, funkade liksom inte att bo i en tvåa när han hade ungarna varannan vecka.
Så vi fick tag i en 3:a ca 200 m ifrån den lägenhet jag hade.

Jag märkte ganska så snabbt att han hade problem med alkoholen.
Visst han drack bara 2.8, öl alltså, men det va bara en ful vana.
Han drack som mest ett sexpack per kväll, men det blev ju mer på helgerna då.

En dag när vi va och åt hos hans mamma, frågade hon mej om jag kunna kolla upp hans ekonomi.
Visst tänkte jag..
När vi skulle skriva kontrakten på lägeheten så frågade jag honom om vi inte kunna stå på den båda två.
Men fick bara till svars
- det behövs väl inte
Nähe tänkte jag.. va väl inge mer med de.

Dagen efter middagen hos hans mamma frågasatte jag det hela med ekonomin.. det va en väldigt kännslig pungt för Leo.
Det blev bråk.

Så i och med att han inte sa nått så tog jag tag i allt själv.
Jag ringde runt bland annat till kronofogden.
Jag fick en chock.. mer behöver jag inte skriva.
Jag ringde och pratade med hans mamma, fick reda på bra mycke där också.

Det här med att hans ex hade anmält en misshandel på honom.
Rättegången kom den 20/2-07.
Han ville verkligen inte att jag skulle följa med på den. Men gick emot hans vilja då.
Jag gick ändå, fick med mej min syster som stöd. (tack så hemskt mycke)
Rättegången på gick hela dagen, och domen löd..
I grund och botten blev det ett år i fängelse men i och med att han inte har nått annat på sej så fick han en dom på att åka på behandlingshem i 5 veckor.
Han skulle åka iväg redan den 5 mars.
Vi fick 2 veckor tillsammans innan han skulle åka.

När han hade åkt tog jag tag i alla hans skulder.
Det va verkligen ingen dans på rosor. Det har varit ett helvete.
Trodde aldrig att jag skulle lyckas få ordning på detta myller men det börjar äntligen arta sej efter mycket telefonsamtal och slit.

Det som har varit mest påfrestande i det hela är väl att han har haft det så svårt att öppna sej för mej.
Jag har verkligen försökt att prata med honom. Sagt till honom att om det är nått som är fel så vill jag att han ska vända sej till mej istället för att inget säga, för oftast när man är lessen och irriterad så går det ut över den man har närmast, och tyvärr så blev det jag i det här fallet.
Men igår för först gången så släppte han sina tårar för mej, det kändes så skönt. Låter kanske dumt men, lättnad över att han kan öppna sej för mej!

Emellan alla telefonsamtal till olika företag som han har skulder hos, har jag även fått hört negativa sakter från Leo utan att fått veta ved de egentligen handlar om.
Har även satt igång med körkortet, och saffat en dobermann valp.

Även dom starka har en gräns, jag tror jag har hittat den.
Och nu ska även jag försöka ta tag i mitt liv!

Idag är det bara 6 dagar kvar tills han är hemma.
Vet att tiden efter behandlingen inte kommer bli lätt men det kommer bli helt underbart att få ha han bredvid mej i sängen ingen.

Det underbara är att jag ser ett ljus därframme, att jag kommer komma ur detta mörker, att tillsammans med Leo komma till ljuset!

Jag älskar dej Leo!

Ja det här va nog bara allt i det stora hela, har väl inte fått med alla detaljer men men..
Känndes bra att skriva av sej lite iaf..




Prosa (Novell) av -=em=-
Läst 2518 gånger och applåderad av 5 personer
Utvald text
Publicerad 2007-04-04 00:15



Bookmark and Share


  aol
tack för att du delade med dej vilken vittnesbörd blev så gripen
sannerligen väl värd guldstjärnan
2008-05-07

  Bjarne Nordbö
Tackar dej stort för att du delar med dej. Satt som klistrad framför skärmen. Igenkänningsfaktor hög.
2008-01-15

  Mats VIP
Tack för att jag fått läsa den här. Det är som om ens egna bekymmer krymper efter det. Fint skrivet Utmärkt flyt!!!!
2007-11-27

  coffe
tack för var du dellar stark och jag känner igen mig mäktigt,c
2007-04-10

  Soessan
Otroligt att du skrivit ner en så inlevelserik historia om ditt liv när det mestdels varit tufft ! Att du varit stark att kunna orka leva vidare när världen bara snurrar för ens ögon och den grund man stått på som liten tas ifrån en ! Men du har fått utstå så mycket så man önskar dig all lycka med Leo i fortsättningen :) Kram !
2007-04-08

  Marreb
Önskar dig frid och ro, att du skulle slippa kämpa så mycket... kram
2007-04-06

  Mangal VIP
Stark berättelse. Tack för att du delar med dig!
2007-04-05

    SEMPER MEA
man vill liksom krama dig
2007-04-04
  > Nästa text
< Föregående

-=em=-
-=em=-