Jag minns en sommarkväll i min farmors trädgård. Vi sitter där båda, dricker osötat te från vinbärsblad och vänder ansiktena mot den nedåtgående solen. Det är ett sällsynt avslappnat ögonblick, för farmor är i vardagslag aldrig stilla, och kanske är det därför jag minns det. Mina barndomsminnen av veckor hos farmor flyter annars ofta ihop i en icke urskiljbar dimma av nya trädgårdar och nya badställen. Minst en gång vartannat år var det dags att flytta igen. Ingen visste varför farmor flyttade så ofta och jag minns att jag någon gång slogs av tanken att det visste nog inte farmor heller. Men redan då förstod jag att detta får man inte fråga om. Farmors flyttningar var hennes enda tabu.

Farmor är skild, in en utan tre gånger, vilket enligt min norrländska prästdotter till mor är en stor synd. Ibland leker jag med tanken att be henne förklara varför men, eftersom jag är ganska säker på att förklaringen kommer att innehålla diagram över synd, skuld, och nåd låter jag bli. Nu vänder jag mig istället till farmor, som är alldeles för glad i uppmärksamhet för att anse någon fråga, utom sådana om flyttningar, för närgången och försöker få ett svar från henne. Varför skiljer sig människor egentligen? Om man älskar varandra borde det inte fungera automatiskt då? När hon hör min fråga tar farmor de kylda gurkskivorna från ögonen, någon nytta ska man ju ha av att sitta och lata sig menar hon, och spänner sina porslinsblå i mig.

Se på ”kvinnorna på tundran” säger min Farmor, och menar – mycket oväntat - en hiskelig hibiskusfärgad gobeläng som hänger innanför verandadörren. Denna ylletrasa är en olycklig kvarleva från hennes år på konstskola i början av trettiotalet. ”Batik är en konst”, fortsätter hon ”och konst måste behärskas. Talang räcker för att se motivet. För att realisera det krävs färdighet. Och det har man i sig, om man är en människa som är villig att arbeta för färdighet eller om man tror att det räcker med talang.” Jag ler lite åt minnet av hur jag satt slagen av stum förvåning. Vad sjutton hade batik med äktenskap att göra?

Tillbaka i nuet ser jag ner på papperslappen i mitt knä. \"Jag kommer inte vara den perfekta mannen som du förtjänar, den som ger dig allt du drömt om\" skriver du som en anspelning på det du en gång lovade mig. Då var jag din drömkvinna, den du till varje pris måste \"äga\". Det var dina ord, inte mina, dina förväntningar, inte mina. Bokstäverna på pappret är spretiga, på vissa ställen nästan oläsliga \"jag orkar inte ändra mig och jag vill inte såra dig mer\". På samma blå papper som du för två födelsedagar sedan uppmanade mig att njuta av min födelsedag \"omgiven av de som älskar dig\" ber du nu om förlåtelse för att du inte orkar älska mig mer. Ironiskt.

Jag tänker på farmors ord och under ett snabbt övergående ögonblick leker jag med tanken på att fråga dig. Trodde du verkligen att du skulle vara förälskad hela livet? Att min närvaro skulle ge dig hjärtklappning och andnöd tills du blev 65? Trodde du att jag ville bli uppvaktad hela livet? Vad trodde du egentligen? Hur ska jag förklara att vad jag verkligen längtade efter, under hela den himlastormande \"inte en fot på marken\"-romansen, var vardag - med dig. När du drog dig undan för att du inte orkade ge mig det du kände var din plikt, ville jag ta del i dina bekymmer. När du ville leva för mig, ville jag leva med dig och inte bara under de korta perioder när du orkade med att vara \"den perfekta mannen för mig\".

Kvinnorna på tundran tappades bort under sista flytten, när min nu alltmer förvirrade farmor hamnade på ett ålderdomshem med sådant där sorgset uppeppande namn som tragiska platser alltid har.