Hon satte sig på knär och skrapade dom mot gruset
i ett försök att bli mindre
och hennes ögon naggade sönder mig i små bitar
den där blicken att vilja
fly

Och när vi gick mot natten
hennes knän blödde under byxorna
jag höll hennes hand
mina händer värmdes men
våra stela uttryck i ansiktet förfryste allt mer

Och i skydd av isolering
och värmande eld
skar hennes ord tystnaden
hon sa
Varanda dag är det någon som fryser ihjäl
varenda dag är det någon som blir ihjälslagen
eller bara
inombords
så tyck ej synd om mig
Jag har det så bra


Det sista jag såg av henne
var det lilla ögonkastet hon gav mig
och det var blodet som nu rann ner mot hennes fötter
Ja och sprängda ögon
av saltvatten

och varje dag är det någon som gråter
utan någon som värmer