Meningarna blir så fasansfullt långa, när man inte vet vart man är på väg.

Luddiga tankar blir luddigare berättelser.

Behovet att beröra trillar över i vanmäktigt blottande av ointressant privatliv.

Privatlivet ringer och ber en för helvete sluta skriva om dem.


Man slås av ångest över att man inte är intressant nog.

För innerst inne har man en känsla av att det man skriver måste vara sant.

T.o.m. sanning lätt förljummad och avtrubbad.

Annars skulle man väl inte säga att verkligheten överträffar fiktionen.


Eller?