Gömd för er
sitter jag i slänten
naken men jag fryser inte
för spindelträdets armar
rör vid mej.

Jag har kastat mej in i den
öppna famnen
och ingen tröst
har varit så god.

Min sorg dunstar vid marken
när hon sträcker mej mot den
öppna himlen

Sen hon sluter mej sakta
tätt mot sig
barkens sträva hud.

Hängandes där över
skapelsens golv ammar
jag likt ett lindebarn,
saven värmer min mage
och jag vet att jag vill leva.

Marken känns trygg under mina fötter
Jag vill leva.