På promenad från Eden,
går jag frivilligt instängd
i mina tankar
beundrandes himmelens,
och molnens strid,
ovan en bubblande hinna
av opak oviss framtid

Kastanjeträden i Botaniska
har fått gula löv
medan höstens låga sol
kämpar
och klär världen i glöd.

Bland Lunds kullersten
gömmer sig dåtidens fest
i form av färgat glas,
som lyser som mest
när de fångar solen
och håller den kvar,
- måste spara lite,
för snart bär den av.

Jag öppnar dörren
till mitt glömda.
jag hör en kran som droppar,
avlångt vatten
som suckar för oss dömda.
Jag lägger mig ned
och stirrar upp
i det hängande taket.

Utanför fönstret
mot domens kyrka
virvlar tid
och grafittimålade moln förbi,
beigegula och grålila
sugs de ned
i skymningens rännil,
jag ligger och väntar
för snart försvinner även jag

bortom horisontens mörkaste mil.