Djupare ner föll jag.
Djupare, djupare ner. Handlöst. Jag stod på botten. De klev på mig. Jag höjde min näve mot deras skosulor och skrek något ilsket som inte hördes. Sedan omringade ensamheten mig. Lugnet och hopplösheten. Jag grät alldeles för många tårar. Några var osynliga.

Plötsligt bröts det av en upptäckt jag gjort. Någon som stått mig nära en gång var också på botten. Hon var om möjligt längre ner än jag. Vi satt där i vårt tomma skyttegravsdike och stirrade förvånat på varandra. Jag såg och insåg att hon var djupare men inte alls lika förtvivlad, inte alls som jag. Hon ryckte på axlarna och tände en ny cigg där hon satt skräddare i sin grop, medan jag höll för munnen för att hindra tusenfrågor från att ramla ut.

I mitt huvud formades en självklar tanke, ett konstaterande; ”Hon har varit här förut.” Hennes likgitlighet fick mig att syna mig själv ovanifrån och inifrån. Fick mig att tvivla på att mina stenar var sådär tunga, sådär hårda.
Jag lyfte blicken och tittade, för första gången på mycket länge, på de människor som jag hade litat på, som hade litat på mig, som hade tyckt om mig (trodde jag).

Och jag såg hur de log, andades och klarade rusningstrafiken galant. Grät lite grann över tungt bagage men sprang vidare. Jag insåg att jag är en av dem, att vi faktiskt är två av dem och kan vara där igen, om vi bara orkar lite till. Jag tog hennes hand, den utan cigg. Hon följde motvilligt med. Jag vinglade fram genom skyttegraven i läckande skor, höll hennes hand och tänkte att ”vi kan göra det här. Tillsammans, ja!”. Jag tänkte hårt, för oss båda.

Till slut en stege. Lite trasig men lutad åt rätt håll. Det tog timmar, kanske dagar, kanske år, men till slut stack jag upp näsan över kanten.

- PANG!

En kula träffade mig i huvudet. Det sved, men jag skulle bannemig inte ge upp! Inte igen! Vi klättrade över kanten med en sista ansträngning...

Senare, någon evighet senare, gick vi hand i hand genom ett ingenmansland. När jag fick en spark, stöttade hon mig och när hon sprängdes i bitar, gav jag henne plåster och ord. Vi byggde upp allt från början. Också varandra. Också.

Vi visste att hur svart, hur svårt det än var, fanns det ljusa där under ytan och hur många gånger vi än gick ner, skulle det alltid finnas en, åtminstone en stege som ledde uppåt. Vi grät och vi dog. Ramlade omkull.

Men jag hade kvar livet i en tändare. Den har jag gömt i en ficka.