Och du visste inte ens...

Visste, just det, \"visste\"!
Det är imperfekt och passar ju nu,
lilla grammatiktroll
för ”du vet inte” är passé

Du fick faktiskt veta sen och vips!
Det var över, helt kört
Jag tog klivet
ner för trottoarkanten
blundade och höll tummarna men

VROOOOOOOM!

En långtradare
Jag blev både arg och hemskt förvånad
Här tar man ett steg, här satsar man,
här gör man kanske det viktigaste,
hittills största valet i sitt liv
och så blir man helt…krossad.
Arg var jag!
säger vi...

...men varför alla tårar?
Jag brukade aldrig gråta av ilska.

En tår föll och två och tvåhundra
och alla helt i onödan
för jag visste ju att du var lycklig
(jag visste att du inte slösade tårar på mig)
och det var ju det jag ville, visst?

”Allt för dig”
inpräntat i mig
Det var ju så

Är det fortfarande så?
Ja. Skit.
Allt vore så mycket enklare
om jag vänt mig upp och ner och hatat dig
direkt

Inuti mig brinner fortfarande en liten låga,
hur många hinkar vatten jag än kastar över den
Jag blir så trött!
och jag vet inte hur den ska slockna
om den ska slockna

Varför ska den det?
Haha, det vet jag och du och alla. För att människor fungerar så och annars sitter jag fast här för alltid.

Skratt av elände är mitt nya attribut
Kolla, där går hon som skrattar när hon slår sig!
Säger de verkligen så, mamma?

Jag vet inte men vill inte veta
för hur jag än försöker skingra tankarna, vandrar de vidare
Ett ord, en doft, ett ansikte,
ett namn på någons läppar
Pang! så står du där igen
och det värker och jag ramlar omkull

Vet du, du var så mycket
Jag vågar inte säga ”allt”
men så himla mycket
att jag inte vet vad jag ska göra med tiden
utan dig som fördriv
Det är kanske vad som förvirrar mig

Jag ramlar omkull igen.