Dagen lider mot sitt slut,
snart kommer mörkret falla.
Över oss två.
Klösa oss medvetslösa
med sina iskalla händer.

Du letar efter mig i dunklet.
Dina nerbitna naglar söker min kroppsvärme.
Men jag drar mig undan,
gömmer mig bakom tystnaden.
Jag orkar inte längre låtsat tycka synd om dina spruckna nagelband.

Det finns inget mer att säga.
Ordförådet gapar tomt.
Orden tog slut för länge sedan.
På senaste tiden har jag bara kopierat.
Kopierat allt jag redan sagt.
Du påpekar det,med ett flin.
Du som inte ens vågar ringa hem till mig.

Jag lovar jag ska bättra mig.
Vara som du vill att jag ska vara.
Vara den du vill ha.
Alltid skratta högt när det förväntas.
Alltid finnas till hands.

Du kommer närmare nu.
Famlar i luften efter mig.
Inträngd i ett hörn står jag,
och försöker blunda för verkligheten.
När du rör vid mig,
låtsas jag att du är någon annan.
För att lindra äckelkänslan.

Ingen kan klösas så som du,inte ens mörkret.
Du klöser tills blodet koagulerar,av dina kalla andedräkt.
Kanske lever du i tron på att du har vingar
du kan flyga iväg med.
När någon vågar klösa tillbaka.
Jag vågar inte.

Jag tror fortfarande,
att allt ska lösa sig.
Det är ju du och jag mot världen.
Egentligen.
Kanske,kanske kan allt bli som i juni igen.

Du behöver mig,så otroligt mycket.
Du kväver mig,känner paniken i halsen.
Jag vill skrika,men får ingen luft.
Jag måste få andas fritt.

Vänta,jag ska bara.
Krypa in i mitt inre.
Skrika ut allt mitt tvivel.
Slå knogarna blodiga,
på grund av dig.
Ingenting är fötrollande längre.
Ingenting är som det var förut.
Du och jag.
Går bara på rutin.

Släpp mig fri.