Jag tycker fortfarande att det är så konstigt. Jag kan inte tänka mig att leva utan dig, men gör det ändå. Kan inte förstå att det var så länge sen vi sågs. Att vi inte kommer att ses snart. Fast jag var med hela vägen så tror jag fortfarande att du ska ringa en dag och säga att du är här igen. Att du ska ringa och säga ”Hæ gumman. Nu är jag tillbaka”. Som om du bara rest iväg ett tag.
Jag drömmer att du gör det. Att du kommer. Och det är så naturligt. Jag frågar varför du var tvungen att försvinna. Du kramar mig. Jag känner lukten av dig och blir så ofattbart lycklig. Som man blir när man återfår något man saknat innerligt och väldigt länge.

Kan inte förstå att jag inte sett dig på fem år. Att det kommer att bli tio år. Och tjugo. Att jag kommer att göra en massa saker som du aldrig kommer att se. Att alla fina människor jag lärt känna de senaste åren inte har träffat dig. Att du aldrig kommer att kommentera och berömma min bror och mig.
Jag kan inte förstå att vi aldrig mer kommer att ses. I alla fall inte i det här livet.

Undrar vad du skulle ha gjort idag. Hade du bott kvar på samma ställe? Hade du arbetat på samma jobb? Jag tror inte det. Mina tankar glider iväg när jag tänker på hur du skulle se ut, hur mycket du skulle ha förändrats och vad du skulle ha sagt om det. Men det tar stopp ganska fort. Det går inte.

Du skulle ha fyllt femtio i sommar. Vilken fest det skulle ha blivit! ”Halmstads enda primadonna” som en vän uttryckte det för många år sedan. Det skulle ha blivit ett kalas med isländska visor till skålarna, champagnefärgade rosor och många av dina högljudda skratt.
Du skulle ha varit så stolt över oss. Och vi skulle ha varit så glada över att få fira din femtioårsdag – du skulle ha varit kvinnan mitt i livet. I mitten av livet, inte efter slutet.

Mest saknar jag att prata med dig. De diskussioner om feminism, genus och samhället som vi bara hann påbörja – var hade de varit idag? Hur mycket hade jag inte kunnat lära mig av dig? Jag kom ihåg att du någon gång sa att jag borde vara med när du höll föreläsningar – att jag hade min uppfattning, medan du höll en annan linje. De var precis så stor skillnad på dem att vi kunde debattera friskt, men vi hade fortfarande samma grundvärderingar. Är kvinnan/människan född med vissa egenskaper eller skapar samhället dem?
Tänk vilka diskussioner vi skulle ha haft. Om mig, dig, relationer och ideal…

Mamma, jag kan inte förstå att jag aldrig mer kommer att träffa dig. Jag vet att du gick bort. Jag var där. Då försvann en del av mig, med dig. Jag har fortfarande ett stort svart hål i mig. Det är den del av mig som är du. Den delen kommer aldrig att försvinna, och aldrig att fyllas. Det är en smärta och en bit av mig som jag tar hand om så mycket jag orkar. Det går inte en dag utan att du finns i mina tankar. Jag saknar dig mamma.