Långt ner i djupet finner jag honom. Här har ljuset aldrig sett dagen. Ändlösa landskap av klippor utgör hans väl kamouflerade gömställe. Han är mörk. Nästan svart till färgen. Hans hår berättar att det är kallt och fuktigt. Istapparna hänger som stripor utför hans hals. Man kan inte se var hakan slutar längre. Det oborstade skägget har likt en sjukdom långsamt ätit sig in i hans ansikte. Bara anblicken av det får en att rysa. Jag följer blodfläckarna nerför hans bröst mot oändligheten. Hans lidande har inget slut. Modet som en gång var hans glöd är sedan länge slocknat. Stundens svärta omvälver istället hans öde. Tiden. Denna för honom numera avlägsna dimension har slutat göra sig påmind. Som lösgjord från hans inre blir andningen enda beviset för hans existens. Nu faller han till marken. Mot mörkret. Snart syns inte något mer. Snart finns det inget kvar att se. Snart är han inte kvar längre.