\"Hon är inte som andra barn.\"


Det kladdiga knytet hade just överräckts av en späd liten barnmorska som rört sig som en tunn, vit skugga i förlossningssalen under de timmar födseln långsamt släpade sig närmare. Modern mindes sin första tanke om detta nyss till jorden ankomna barn lika väl som den skräckslagna känslan som krupit sig på henne under den första, smått proklamerande värken. Kanske, tänkte Modern långt senare, hade just denna enkla och smått banala tanke på något sätt inlemmat sig i Dotterns ännu odefinierade personlighet och format henne just till Ett Annat Slags Barn. Men alla barn är ju unika vilket Modern hade sett i ansiktena på sjukhuspersonalen då Dottern dragit sitt allra första egna andetag.

\"De är som små änglar från himmelen som man får till låns\" hade barnmorskan sagt med det där lite inåtvända leendet medans Dottern blev tvättad från det värsta av kletet. Moderns tankar hade vandrat framåt i tiden och hon föreställde sig en vuxen Dotter som flugit ut. Men då hade det känts så oerhört långt fram i tiden, som om småbarnsåren var en hel evighet. Och visst hade hon önskat under otaliga vaknätter att att Dottern skulle veckla ut sina änglavingar och bli lite större, dock inte utan ett nålstick av skuld för att \"en moder inte tänker så\". Så här i efterhand hade dock barnaåren inte varit längre än ett vingslag. Modern anade instiktivt att minnena och kroppens känsla för för tid inte alltid hänger ihop med den verklighet vi vetenskapligt har mätt in i sitt logiska fack.
Hennes minnen följde ett doftspår och omedvetet kom lukten av babyhud och kräk långsamt insipprande i hennes medvetande. Hon blundade och log när hennes hjärna frammanade fler dofter av en tid som vävts av solvarm hud, sandiga tår och tångdoftande hårsvall.


Vattnet.

Modern öppnade ögonen och och leendet försvann.

Vattnet.

Farfarsklockans taktfasta tickande över Dotterns fotografi påminde henne om mer konkreta saker. Hon lät frånvarande sina händer utföra den dagliga ritualen över kaffebryggaren. Modern suckade, hämtade sin kopp från diskstället och betraktade tankfullt de minimala sprickorna i glasyren som genom åren fått en brunaktig nyans. Så är det nog, tänkte Modern, att även en människa får sina sprickor under sin livstid. Och även en människa kan bli färgad utav saker som fastnar så att sprickorna till slut
är lika invävda i orginalmönstret att det till slut blir svårt att komma ihåg att det en gång fanns en sprickfri människa. Även Dotten sprack i ett spindelvävsfint mönster som Modern tog som ett tecken på att änglavingarna börjat tränga sig upp nedanför ytan för att bära Dottern mot en fri självständighet. Men Dotterns sprickor ville sig inte riktigt sluta växa och omvärlden färgade dem med sin ondskefullhet. Dottern färgades trots
Moderns alla omsorger att tvätta henne ren. De hade varit som odugliga stumpar, Dotterns änglavingar. Med dessa försökte hon förtvivlat flyga gång på gång. Kraschlandningarna hade Modern försökt dämpa med både kropp och själ, men för varje gång hade Dottern blivit mer fjättrad mot marken. Änglar blir inte lyckliga om de inte får flyga.

Kaffebryggaren drog sin sista suck nästan samtidigt som väggurets timida klämtning väckte Modern från hennes tankar. Hon reste sig och plockade upp Dotterns fotografi från skänken. Hon smekte ramen med fingrarna. Dottern hade aldrig passat in i någon ram och gjorde inte det nu heller. Modern öppnade baksidan och tog ur kortet. Hon mötte Dotterns framkallade blick med sina ännu friska ögon. Uttrycket i Dotterns ögon var den samma som den dagen hon bestämde sig för att slita av sina odugliga änglavingar och transformera sig till det hon ville vara - en vacker ängel med duniga, snövita vingar.

Det hade vart vår, precis i den tid då man ännu inte ännu riktigt vågat hoppats på att vintern faktiskt höll på att släppa sitt grepp om den kalla jorden. I björkkronorna hade man börjat skönja ett flor av sommarens gröna överflöd och glimret av nyvakna solstrålar över vattenytan lockade lovande om värme. Hela naturen andades återfödelse och Modern tänkte att tidpunkten hade varit välvald. Dottern hade lämnat sitt ofullkomliga jag där i sanden bland den uppsköljda drivveden och använt det kalla vattnet både som sin svepning och sin livmoder. Endast knölsvanarnas vingslag hade akompanjerat hennes förvandling till det hon alltid önskat vara. Modern slöt ögonen och och såg för sitt inre öga Dotterns hår virvlande i sakta lockar medans de sista svarta bubblorna lämnade hennes blånande läppar.

Modern lossade försiktigt sitt grepp om kaffekoppen vars innehåll fått en oljig yta. För en sekund tillät hon den begravda och outhärdligt plågsamma smärtan få fritt spelrum i hennes torra och seniga kropp. Hon rätade på sig och ställde koppen på bordet.

\"Du var en ängel jag bara fick till låns.\" viskade hon tyst och tvingade bort den svarta obändliga saknaden som hotade att få hennes tårar att aldrig sluta rinna. Modern strök med tummen över Dotterns fotografi.

Älskade, älskade unge. Mitt änglabarn. Modern reste sig och försvann ut i den värld som aldrig förstått innebörden av ett modershjärtas djupa och saktmodiga kärleksslag.