tyngden låg på mig
utvald
att leverera en livsräkning
alltså, ett dödsbesked
vi gick igenom det
långsamt, många gånger
och han förstod
han förstod faktiskt
så vi gick igenom det
i cirklar och krokar
några gånger till
för säkerhets skull
och han förstod
fortfarande
blå gardiner, vi två och ljudet
från en klockas empatilösa giljotinhugg
sedan ville han vila
vid sängens fotända
med hakan mot knäna
betraktade jag honom
medan han betraktade
något annat
hade det inte varit för tidsmetronomen
hade tystnaden värmt som en stum sång
istället högg det som istappar i tinningen
taktfast, tröstlöst
därför
behövde jag avbryta
störa, fråga
vad tänker du på
ingenting
tittar bara på ljuset
som blinkar där
jag tänkte
att vad vet jag om där finns ljus
som blinkar
det spelar ingen roll
det spelar ingen roll