fredag i fast forward följs av lördag
sedan söndag i slow motion
och så måndag igen

men hur lång är en helg
egentligen
en vecka
eller en livstid hur kort
när år faktiskt kan regna bort
och minuter dras ut till eoner

imorgon kommer
himlen att färgas röd
solen falna till en glöd
tiden återgå till att vara
en icke-existerande entitet
där begränsningar finns
lika lite som oändlighet

och den här världen är ett
bävande jordskalv
varje liv inte mer
än en darrande suck
och vi är myror i en stack
som tror att tiden är ett streck
och att den tunna sårskorpa
vi reser våra minnesmärken på
är av evig sten

be mig därför inte
att stå stadigt på egna ben
men missförstå inte heller
varför jag vacklar
för jag mäktar med
att vi alla så småningom
ska försmäkta

jag begråter inte
vår förgänglighet
eller hånar vårt hopp
om själslig salighet
eller ens ler överseende
åt vår fåfänglighet
för jag tror att jag vet
att det handlar om rädsla
för ensamhet

så hur kan någon vara ensam stark
stå med fötterna på hållfast mark
som inte ens finns till
när tillvaron är ett fall
och en myra är en myra är en liten
liten
liten
liten
myra

nej, jag fäller inga tårar
över vår domedag
sällar mig istället till alla dårar
som är som jag
skålar skrattande
i en pint cyanid
för denna flyktighet
som är just min tid

samtidigt som
ett avgrundsdjupt
ångestvrål
sliter mig i tu
inifrån
eftersom du
inte vill
dela den här
skälvande sucken
med just mig intill

men jag står kvar

ensam
i en evighet av sekunder
på ett bräckligt äggskal
med hav av lava inunder
medan åren regnar bort
och en livstid känns för kort
samtidigt alldeles för utdragen

men jag säger
låt domedagen komma!
och göra sånt som domedagar gör
så ska jag stå här kvar här och hoppas
medan jag dör

att allt är som det ska vara
även när jag inte förstår
allt är som det ska vara
när imorgon kommer
och blir till igår