Du är död, men du lever.
Jag lever men är död.
Det borde jämna ut sig,
men tvärtom är det den totala obalansen.
Jag är död för att du inte lever,
men du lever för att jag ännu lever
fastän jag är död, för att du är död.
Måste jag då leva för dödens skull,
för att du som död skall besegra döden?
Men även jag är dödens, som vi alla.
Du kom först i mål, och det är orättvist,
ty tävlingen gällde att komma sist i mål, inte först,
om det var en tävling, vilket det inte var,
ty det gällde ju bara att leva.
Men vad är det för ett liv utan den som vi alla älskade
och som mest förtjänade att få leva
bland alla dem som älskade dig?
Det orättvisa är att kärleken förbytts till sorg
genom en skilsmässa som ingen ville –
en påtvingad, brutal skilsmässa, som ingen var ansvarig för.
Följaktligen måste jag klaga och protestera
mot höjden av oacceptabilitet
och det i evighet.