Vet du att jag gjorde ett misstag. Jag vågade inte, kunde inte lära känna dig mer för ett drygt år sen. Jag gav dig nobben, sa att vi passar \"nog\" inte ihop.
Alla tyckte att jag bara satt hemma. Och visst det gjorde jag. Deppade!

Tvingade mig ut att träffa folk efter andras tjat. Lite dejting här och där.
Men enligt mig kan man inte hålla på så där. Man kan inte gå ut och fika med flera stycken varierande dagar.
Hjärnan säger NEJ!

Vad gör det sa många vänner? så länge ingen vet och du har ju inte lovat någon något...
men jag dumpade dig... klarade inte mer.

Fast första gången vi träffades klickade det direkt. Så kul vi hade! Skrattade och pratade i ett. Som att vi kände varandra innan.
Vi träffades en gång till. Då hade jag redan bestämt mig för att det var sista gången. Varför då? Så jävla dum jag var.

Nu ångrar jag mig.

Vi hade ett långt avbrott. Pratade inte, messade inte, träffades inte. Inte ens som vänner....
Såg dig på stan efter nästan ett år. Du såg mig också..
Då kom äntligen ett mess direkt. *glad*
Att du såg mig hoppa in i en bil och jag svarade att jag glömt hur bra du ser ut. Så fjantigt...

Men vi träffades. Gick ut och tog en öl.
Det var den dan jag tänkte att jag inte skulle vara blond längre.
Försökte färga det ljusbrunt och det blev grönt... *hjälp*
Springer upp till ICA och köper nåt annat. Röd-brunt! och jösses så mörkt det blev. Jag förvarnade dig innan vi möttes på stan.
Ännu en träff där vi pratar och pratar.
Trots mitt hårfärgsbyte *L*

Sen hör du av dig efter ett långt tag igen.
Vi är ute och går.
Du går ända hemifrån och hem till mig och sen går vi ut tillsammans.
Avslutar med saft på min balkong.
Du har kommit innanför mina dörrar!

Så blir det att avbrott igen.
vem är räddast du eller jag???
Eller är vi för mycket vänner?
Eller vågar du inte se mina små vinkar...
De som jag helst gör så osynliga som möjligt.
Vågar inte visa för mycket....
Jag är rädd!
Jag vill inte bli avspisad.
Jag vet ju vad jag sa.....
Förlåt.
Fan vad arg jag blir på mig själv!!!

Varför vågade jag inte då.
Är det för sent nu?

Du hör av dig då och då om en ny promenad.
Varför kommer de sms:en just när jag är på gymet?
När jag inte kan svara på en dryg timma.
Och så är det för sent.....

Vi skulle ut nu i veckan.
Så slängde jag bildörren rakt i ansiktet.
Världens blåtira!!!!
Hur ser jag ut ha ha...
Men vi skulle ta en fika i stället.
Det blev inte inställt igen.
Du jobbade senare än mig och föreslog att jag skulle komma hem till dig ioch fika i stället för ner till stan.

Jag blev livrädd, men jag kom.
Fast stressad.
Helena skulle ju ha bilen som vi har ihop.
Iväg och jobba och skulle tidigare till jobbet....
Fast jag kom innanför dina dörrar.

Och vet du... jag har ibland svårt för att koncentrera mig på vad du säger.
Jag ser DIG! bara mer och mer...
Jag vill inte sitta så långt ifrån dig.
Varför sitter vi i varsin soffa och pratar och pratar?
Vi saknar ju inte samtalsämnen.
Det blir aldrig pinsamt tyst.

Hur kan jag förklara att jag vill träffa dig mer?

Ja vi sågs i går igen.
Jag fick till det på nåt vis utan att \"verka angelägen\"
och du kom hit.
Var sin soffa igen.
Vilka läppar du har!!!
Vilken utstrålning hela du!
Kramas gör vi när vi ses och även till \"hej då\"
men inte mer....

Vet du att jag knappt ätit på 2 dar.
Och innan dess väldigt lite i veckan...
Jag kan inte.
Har ingen matlust!
Du \"terrroriserar\" min hjärna.
Jag vill träffa dig snart igen.
Hur ska jag göra?
Är vi för mycket vänner?
Varför gjorde jag ett sånt misstag för ett drygt år sen?
Varför känner jag mig som en tonåring på nytt?

Det här är lite jobbigt.
Men jag tror/hoppas att det ska ordna sig.
Om det inte är för sent?