det vill inte mer och jag vet inte om jag vill mer heller. alla dagar har samma mönster, samma känslor och samma människor. jag vet inte var jag känner längre, känslorna har dämpats ner av det hårda skalet som jag måste bära på för att klara av den här världen. känner jag ens fortfarande?
besvikelsen träffar som ett slag i magen varje jävla gång, och det gör lika ont varje jävla gång. dom bryr sig kanske inte? varför har det hänt så många fler gånger nu? slutade alla att fråga när man längre inte visade hur man mådde?

det hände något på vägen hit som skadade mitt skal och nu läcker det in, fast jag vet inte av vad. det borde finnas spola tillbaka knappar på människor också. tankarna försämrar min syn på världen, och jag orkar ingenting just nu. snälla ge mig lusten tillbaka..

mitt huvud släpper inte en enda tanke till mig, inte ett enda ord som kan bilda en mening. jag har väl dragit i fel trådar än sålänge då. men hur vet jag nu vilka trådar som är rätt när det blir ännu svårare att hitta dom?