alkoholisten lämnar aldrig för sitt liv
en flaska brännvin i pant,
fast han vet att han spelar
roulett han satsar sitt liv
ihänderna på djävulens
bundsförvant,

hemska begär rasar i kroppen
dygnet runt han lever som ett
spöke,dricker varje flaska till
sista droppen.

han är den där grannen
den där svajige människan
vinkar med yviga gester
liknar ruggugglan på
den iskalla bänken,

sluddrar dör inåt mot sin
ensamhet,

den första supen såddes som ett frö
till hans undergång


överallt hans liv i ett kusligt mönster
ligger flaskor lagda som i en sluten ring,
i varje tom flaska skriker
slaven,
inkilade drömlöst vilar tomheten under kudden,

ur hans mun strömmar ord av bais
som sluta heligt och dyrt,

men i hans rinnande tomma ögon
fast han svär och lovar
lovar håller han
ingenting.

den första supen var som att så ett frö
till sin egen undergång, men jag drog upp
huvudet ur flaskan mellan snyftningarna
tog jag mig samman lyssnade vaknade
till blomdoft ja livets goda sång.