Jag är på mina föräldrars landställe. Det är ett gult hus som ligger mitt bland sjöar skogar berg och blåbär. Man får tallbarr i fötterna när man går ned till sjön för att bada.
Det är kvällar efter heta dallrande sommardagar
På dagarna gör föräldrarna om huset.
De spikar, målar, lackar, kånkar. De rådfrågar varann.
Ska vi ha vitt eller blått? Hur många centimeter? Eller millimeter? Hur ljust är det? Skiner solen? Hur många meter?
På kvällarna tittar föräldrarna i böcker.
Titta vacker matta. Titta rolig auktion vi måste gå på, titta köpa det och det och det...

Jag slutar lyssna och tittar på deras munnar som rör sig,
deras blickar som blir hängande i luften som längtansfyllda såpbubblor.
Dom har roligt. Dom lyssnar på varandra. Dom böjer sig över en bild och den ena springer upp för att mäta en dörr. Dom gör upp en tidsplan.
Det kan vi hinna i sommar och det får bli sommarn efter.
Hur mycket har man råd med, det gäller att tänka framåt.
- Om tio år! utbrister mamma plötsligt och jag lyssnar igen.
- Om tio år finns jag kanske inte längre, säger hon.

Sen skrattar dom. Dom skrattar åt det. Länge.
Och pappa torkar en skratt-tår och en gråt-tår ur vardera ögat, säger:
- Nej inte jag heller. Då finns kanske inte jag heller, säger pappa fast han är sex år yngre än mamma så säger han att han inte finns om tio år.
- Men om sju år kanske, lägger han till
Dom skrattar mer.
- Tänk vad man håller på, säger mamma

Och sen säger mamma
- Med det kan ju ni barn ha glädje av när vi är borta. Det är ju härligt!
Hon menar det. Att det är härligt.

- Ja, säger pappa, och dessutom dör man ju alltid mitt i livet.

Dom dricker mer te bläddrar i fler böcker och dom mäter och mäter och mäter
och det ser ut som om dom mäter sina liv och döden äter och äter och äter liten smula av oss för var sekund och det ser ut som om dom mäter
hur många millimeter centimeter decimeter meter dom har kvar till döden.
Kilometer! vill jag skrika. Ni ska inte dö mitt i något liv ni ska inte dö alls nånsin

Jag går och lägger mig med ett hjärta som känns översvämmat och svullet
Och jag vaknar till ännu en dallrande het dag och stentrappen till huset är för varm att sitta på
Så jag kryper ihop intill husväggen
Jag ser på svalorna som susar fram och tillbaka, de kommer som små små prickar på himlen ner i en båge och dyker in under takpannorna över mig. Deras svischande blir till en rytm som lugnar mig tills plötsligt

en svala gör sitt livs misstag, missbedömer avståndet och vinkeln och landningen och studsar från takpannan, landar med en dov duns i det torra gräset bredvid mig intill husväggen. Jag stirrar och tar den lilla fågelkroppen i mina händer. Den är varm och vacker.
I det lilla ögat ser jag himlen speglas
och jag tänker:
Det är såhär det är att dö mitt i livet.