jag står framför er
och min röst är full av vind
för jag vet inte varifrån jag kommer
eller vart jag är på väg

mina fingrar går att se igenom
och mina ben kan röra sig oavbrutet i jämn takt
jag kan tillryggalägga långa sträckor
utan att vare sig
öka eller sänka takten

jag står framför er
och min röst kommer ur tusen munnar
mitt språk
hoplappat av
bortslängda vokaler
tusen gånger söndertrasade
och redan använda
ord

jag använder dom igen
och dom smakar
annorlunda

jag står framför er
och min kropp
är formad av mina föräldrars knäppta händer
och andras knutna nävar
jag har klätt av mig
lager på lager
av andras blickar
för att hitta något aldrig tidigare beskådat
men därunder
fanns ingenting kvar

med bestämda symaskinssteg
som en raksöm
skär jag genom folkmassor och tänker
det är inte fallet som räknas det är landningen
det är inte tanken som räknas det är handlingen
det är imman på spegeln
och den brutna regeln

jag litar inte på ord
det finns så lite som går att säga
och så mycket lukter
som stiger, som matos,
ur språket
och fyller tystnaderna
med oavsiktliga undermeningar

jag litar inte på andra
inte på deras råd
men framförallt litar jag inte på mig själv
längre

jag står framför er
bryter mot logikens alla lagar
och kunde jag bryta mot fysikens
så skulle jag göra det
mer än gärna
särskilt tyngdlagen

jag är trött på känslor
orkar inte engagera mig
i mitt eget känsloliv
längre
eftersom jag vet att
det mesta bleknar
med tiden

det mesta går från
framtid till dåtid
så snabbt
att jag bara känner
vinddraget
i ryggen

jag står framför er
och jag är full av vind
jag vet inte varifrån jag kommer
eller vart jag är på väg