Jag har för mig att
det någonstans
bland mina brustna steg,
fanns ett legio av drömmar,
det var längesen nu,
jag har varit för feg
jag har låtit dem förglömmas.

Jag skyller på dig
att jag lät mina jag
försvinna i ditt du,

du som fick mig att blöda det där varma blodet,
som sätter livet i gungning
och smälter soldater av tenn.


När jag var med dig
kände jag hemliga vindar och
anade undangömd evighet

men kanske borde jag ha förstått
att det inte fungerar
att måla sig själv

i någon annans färger