Strindberg är nog ganska definitivt nummer ett bland Sveriges överskattade författare, ett neurotiskt megalomaniskt geni som aldrig kunde kontrollera sig själv och som blint hängav sig åt vilken övertro som helst, särskilt på sig själv, och bröstade sig över sina gräl, som om det att skaffa sig fiender (som han gjorde med alla) var något att vara stolt över. Stackars Otto Bonnier hade bara bekymmer med honom men förblev honom ändå trogen, fastän Strindberg som periodvis rabiat antisemit ofta förtalade honom som \'snikna judekräk\' och annat sådant.

Det är intressant att jämföra honom med den samtidiga Selma Lagerlöf, som aldrig vållade någon kontrovers, aldrig gjorde några övertramp och faktiskt fortfarande idag är Sveriges enda världsberömda författare - i utlandet vet få vem Strindberg var, medan alla känner Nils Holgersson.

Det märkliga med Selma är, att hur berömd och uppskattad hon alltid än har varit, så har hon aldrig kunnat överskattas. Folk fortsätter ständigt att läsa om henne på nytt och hela tiden finna nytt som de inte upptäckt tidigare. Här är alltså motsatsen till en överskattad författare - en författare av sådan tidlös aktualitet, att man aldrig kan uppskatta henne tillräckligt.