Jag kommer ihåg dagen då jag bestämde mig för att fly. Jag var studerande. Högskolan var tillfälligt stängd pga. irakiska missilattacker mot Tehran. All verksamhet som inte var nödvändig för stadens överlevnad hade lagts ner, eller fungerade så effektivt som möjligt under korta perioder under dagen.
När missilerna skulle komma visste ingen, inte heller hur många och hur många gånger under en dag. Vi blev förvånade om en dag passerade och vi inte hörde den \'röda varningssignalen\' som uppmärksammade ett luftanfall, från radion eller ute på gatan. Kort efter varningssignalen brukade man känna skakningar i marken.
Scudmissilerna lämnade ett tjockt moln efter sig i himlen precis innan de träffade marken och därför kunde man uppskatta ungefär vilka områden i stan som hade träffats. Det kändes inte särskilt meningsfullt att söka skydd när varningssignalen ljöd. Den gick under perioder så ofta och så oregelbundet så att man inte skulle hinna med någonting annat än att gömma sig. Dessutom var det så att missilerna jämnade flera hus med marken när de landade. Jag brukade hålla mig intill någon vägg, för att minska riskerna att bli träffad av diverse splitter som for omkring i luften minuterna efter explosionerna.

Jag hade aldrig tänkt på att fly, vare sig från något eller till någonting annat. Mitt liv var så bra som man kunde tänka sig och jag såg aldrig någon anledning att ändra på det.
Men jag fick tänka om.
När kriget nådde sin höjdpunkt började man även kalla in studenter till armén. Vi skulle göra sex månader av vår militärtjänst under utbildningen. Med hjälp av datorer lottades namnen ut och alla skulle hinna kallas in efter fem, sex dragningar.
Jag minns dagen jag kom till skolan för att se om mitt namn var med på den senaste listan. Det var den tredje kullen som skulle till kriget. I skolan fanns det spår efter en explosion som hade inträffat i närheten några dagar innan. Det fanns mycket glassplitter på marken trots att allt glas var försett med stålnät. Det fanns också många affischer med förstorade passfoton på väggarna, med information om minnesstunder för de som hade omkommit vid frontlinjen. Jag kände igen många av dem.
De som hade hunnit bli inkallade berättade att de hade fått en kortare vapenutbildning och skickats till en omtvistad ö som heter Madjnoun (som betyder dåre på arabiska och persiska och som kommer från kärleksberättelsen om Leili och Madjnoun). Irakisk militär använde enligt ryktena mycket kemiska vapen där pga. öns strategiska läge.
Jag tror att jag ändå gick till expeditionen för att titta på inkallelselistan. Jag vet inte om jag såg mitt namn på listan men jag kommer ihåg hur starkt jag kände för livet. Jag ville inte bli en minnesaffisch på en vägg. Allting annat men inte det.

Det finns inga övergångsperioder i en flykt. Flyktingen har ingen riktig relation till det gamla livet och är främmande inför den nya verkligheten.
\'Dö innan er naturliga död\', sa islams profet. Och som Mowlana Rumi skriver i en vers: inte den död som för dig till graven utan en som bringar dig klarhet.
Jag har funderat mycket över de här meningarna efter min flykt. Jag brukar säga att jag blev muslim när jag kom till Sverige. När allting visade sig vara flyktigt och till låns. Så också livet självt. Man måste alltid leva livet så att man blir vän med döden, sa Astrid Lindgren en gång. Främlingen har lättare att påminna sig om sin dödlighet.
Det är förstås påfrestande att hela tiden mötas av hinder i sin omgivning och det är tärande att lastas för handlingar man inte begått. Främlingen får acceptera att ständigt associeras med en asocial ickegrupp, att vara den oönskade Andra.
Men främlingen är inte mycket för kollektiva erkännanden, att heta någonting och att tillhöra någonstans. Hon vet att det hela är tillfälligt och godtyckligt.

Jag visste inte var min reskamrat var någonstans när jag väcktes i vänthallen på Arlanda flygplats. Jag visste att han i alla fall var med på planet.
Vi var överens om att inte medge något bekantskap för att inte förstöra någonting för varandra. Jag vet inte hur länge jag hade sovit och jag vet inte hur jag överhuvudtaget kunde somna då. Jag hade hittat en stol långt ifrån den ingång genom vilken jag hade kommit in från planet, satt mig, slutit ögonen och somnat. Jag vaknade när någon skakade mig vid min axel. När jag såg hans polisradio hängande på hans skärp insåg jag att det var en uniform han hade på sig.
Han sa någonting.
Jag visade en frågande min.
Han pekade med högra pekfingret in i den vänstra handflatan: \'passport!\'
- I don\'t have any... I\'m a refugee!
- Do you speak English?
- No!
- Come with me please!
Han hade gjort det förut och jag var påläst.

Hela polisintervjun tog en halvtimma. Polisen frågade något. En röst från en radio på bordet översatte (antagligen) det han hade frågat för mig. Jag svarade och rösten i radion översatte (antagligen) vad jag hade sagt, till polisen.
Min reskamrats intervju varade mycket längre. Jag fick vänta i flera timmar på bänken mellan mitt och hans rum. Det var en sur polis som intervjuade honom, som blev ännu surare kan jag tänka mig då hon inte lyckades göra livet surt även för min vän. Till slut gav polisen upp och efter en stund följde vi ovetandes en kille mot flyktingförläggningen. Jag kände mig trött och var röksugen. Kan jag få röka en cigg? frågade jag vår nya bekant. Självklart! svarade han. Nu kan du göra vad du känner för! Du är ju en fri människa nu!
Jag kommer inte ihåg vad mannen hette. Jag tror jag glömde det i samma ögonblick som han presenterade sig. Men jag kommer fortfarande ihåg det han sa då.

Det finaste jag vet som människan har beskrivits är att hon är ett döende djur. Människan är ett djur som är medveten om sin dödlighet.
Främlingskapets gåva innebär att ständigt påminna det sociala djuret om döden.
Gåvan gör djuret mänskligt.
Kom ihåg att du ska dö!